9/16/2011

Plågsamt överkänslig

Jag är en 31 år gammal tjej som länge undrat över orsaken till ett problem jag har. Problemet är att jag är överkänslig. Detta började på allvar bli ett problem i tonåren men har funnits även innan dess. Problemet består i att jag har svårt att klara av andras och även djurs, lidande. Om jag till exempel går på stan måste jag "stänga av" mig så att jag inte plötsligt ser någon person eller något djur som ser ut att lida. Ser jag det och jag inte är på min vakt, kan det överrumpla mig och få mig att känna med denna människa eller djur så att jag mår både psykiskt och fysiskt dåligt, dvs den psykiska smärtan känns även i kroppen.

Dessa problem har allvarligt tilltagit efter att jag fick mina två barn, fyra och två år gamla. Det har gått så långt att jag känner att jag ständigt måste vara "avstängd", särskilt när jag är tillsammans med mina barn, för att inte för dem visa hur ont jag får och hur dåligt jag klarar om de tex slår sig ordentligt eller om de tycks må dåligt på andra sätt.

Jag har alltid arbetat med människor och känner det som ett starkt kall i livet. Tyvärr klarade jag inte av varken praktiken då jag läste till undersköterska på gymnasiet eller de vårdjobb jag haft senare någon längre tid. Jag kan inte hålla distans till lidandet utan känner mig känslomässigt slutkörd efter ett tag även fast jag så gärna vill hjälpa och vet att jag inte kan göra detta bra om jag går in för mycket i andras lidande. Varför är jag sån här och vad göra åt det?


Staffan Carazo svarar:

Tack för din fråga. Jag förstår att det du beskriver utgör ett verkligt hinder i ditt liv. Du beskriver vad man i vardagsspråk skulle kalla för att vara ”tunnhudad”. Det finns förstås många aspekter på det. En positiv aspekt är att kunna känna av/känna med sin omedelbara omgivning (både lidande och glädje).

Det du framhåller som en negativ aspekt är att du allt för mycket känner av andras lidande. För att hantera det blir du tvungen att helt ”stänga av” ditt känsloliv. Det resulterar i två extremer: Ett liv med överdrivet känsliga ”känslospröt” eller ett liv helt utan ”känslospröt”. Det ligger i sakens natur att ingen av dessa extremer fungerar särskilt bra.

Nu till lösningen på problemet. Nämligen det du inte klarar av: att ”stå ut med” och ”smälta” de intryck du tar in. Du behöver utveckla förmågan att stå ut med andras smärta. När djur och människor signalerar smärta behöver man kunna stå ut med deras smärta utan att distansera sig allt för mycket. Det hjälper ofta att stå ut med och prata med den som lider. Men det hjälper ingen om du själv ”går under” av deras smärta.

Jag tror att det kan hjälpa dig att själv gå till en psykolog och samtala om de upplevelser du ”tar över” från andra. Om det är en psykolog som själv kan stå ut med andras (dina) känslor och vara i kontakt med dig så bör det vara till hjälp för dig. Ni kan då också försöka utröna vad det kommer sig att du hittills inte lyckats utveckla förmågan att ”stå ut med” och ”smälta” andras känslor.

Genom att utveckla din egen förmåga att stå ut med smärta kan du också lättare hjälpa dina barn genom att stå ut med deras smärta när de t.ex. slår sig. Jag hoppas att mitt svar givit dig lite hjälp på vägen.

Med vänliga hälsningar,