Jag ångrar min abort

Jenny Klefbom svarar:

Det låter på din beskrivning som att du kastades in i ett beslut som du aldrig hann vare sig tänka igenom eller acceptera på ett känslomässigt plan. Det är förstås olyckligt, men när det gäller just aborter är det ofta så verkligheten ser ut: Att man inte har så mycket tid på sig för att fatta sitt beslut.

Du skriver att du känner att du lät dig ledas till ditt beslut utifrån vad andra tyckte, eller kanske vad du trodde att andra tyckte. Samtidigt är det omöjligt att säga vad du hade kommit fram till om du fått mer tid på dig i ditt beslutsfattande. Det är inte alls självklart att du då hade känt på samma sätt som du gör nu, när beslutet är fattat och oåterkalleligen verkställt. Ytterligare en faktor är hur ditt liv hade sett ut framöver om du valt att behålla ditt barn. Det är också något som du tvingas att leva i ovisshet om.

Som jag tänker är problemet just nu att du översköljs av känslor, som är helt i otakt med vad du har varit med om. När man drabbas av så starka och överväldigande känslor som du befinner dig i, så hänger intellekt och förnuft sällan med i svängarna. Det gör att mitt första och viktigaste råd till dig blir att du ska ta hand om de känslor som aborten har väckt hos dig innan du går vidare och agerar i barnfrågan. Vad du än så småningom kommer fram till, så är det aldrig någon god grund för ett kommande föräldraskap att ha fattat avgörande beslut i förtvivlan, sorg, desperation eller andra starka känslolägen.

Se alltså till att du får en samtalskontakt där du kan vrida och vända på dina känslor och de upplevelser du haft. Det är genom att bearbeta saken på det sättet som du kommer att kunna se klarare på det som hänt, och också känna ett större lugn inom dig. För oavsett om du fortsätter att ångra dig, eller om du kommer fram till att du ändå gjorde rätt, så är det helt avgörande att du kan känna en acceptans för det som har skett, för det kan man göra även om man ändå ångrar det.

När de akuta känslostormarna lagt sig, tycker jag också att du behöver prata igenom hur du tänker och känner kring ett eventuellt kommande barn. Du skriver att det är fantastiskt att skapa liv, och undrar vad meningen med livet annars skulle vara. Så kan man känna det, och det gör man väldigt ofta i samband med en förlossning eller abort, eftersom man då är uppfylld av de hormoner som skulle förberett för det kommande föräldraskapet med allt vad det innebär av anknytning och olika uppoffringar. Men även om man ser sina barn som livets viktigaste projekt, så tror jag att de flesta ändå ser föräldraskapet som mer än att bara alstra barnet. Att skaffa ett barn är ju i grund och botten att ta på sig ett livslångt ansvar för en annan människa.

Man behöver alltså tänka igenom vilka möjligheter man har att erbjuda den planerade lilla individen ett gott liv. Och då gäller det inte bara vad man själv har att erbjuda, utan även hur alla omständigheter runt omkring barnet ser ut. Alla barn har t ex rätt att vara önskade av båda sina föräldrar. Du skriver också att du redan har två barn. Dem har du redan ett ansvar för, och du behöver alltså väga in dem i all planering du gör; skulle du räcka till för både dem och ett eventuellt handikappat barn? Kan de få det liv som du önskar dem om familjen utvidgas?

Det här är frågor som alla människor behöver ställa sig inför ett föräldraskap, och de är alltså inte på något vis specifika för dig, som har en lite högre risk att få ett barn med funktionsnedsättning. Faktum är att det är något vi alla kan drabbas av. Att få ett barn är alltid att få en present som man inte har någon aning om vad den innebär. Men genom att noga tänka igenom hur vi tänker och känner, kan vi alla ha en bättre beredskap att ta emot den som kommer, vem det än är.

Vänlig hälsning,