Orolig förskollärare - pojkar slog med brädor mot dockhuvud
Tre killar, 4 ,5 och 6 år på min förskola satt häromdagen och slog brädor med full kraft i en dockas huvud, när jag ertappade dem skyllde de två yngre att den äldste hade sagt åt dem att göra det och den äldste förnekade att han gjort något, varken slagit eller sagt år de andra, trots att jag såg honom slå.
Är detta början på riktig misshandel? Kan det vara ett djur nästa gång eller att annat barn? Jag skrämdes av deras agerande som verkade så kallt och hjärtlöst. Vad kan vi göra annat än att prata med dem och deras föräldrar?
Ingrid Gråberg svarar:
Jag förstår att du blev skrämd av vad du såg och jag tycker att det är bra att du reagerar. Däremot kan man inte dra några slutsatser om framtiden baserat på denna enskilda händelse. Huruvida man behöver vara orolig för pojkarnas utveckling eller inte beror på vad som utlöste beteendet och hur de fungerar i övrigt. Har de här pojkarna visat våldstendenser tidigare eller var det här första gången de gjorde något som gick utanför det man kan anse vara normalt beteende för ett barn i den här åldern?
Steget ifrån att slå på en docka till att slå på en levande varelse kan vara väldigt långt. Det är trots allt skillnad att slå på dött material och att slå på människor eller djur. Sedan finns det förstås fall då steget inte är så långt. Ifall dockhuvudet symboliserar en viss person som man riktar sin ilska emot, så finns det en viss risk att det är personen i fråga som kommer i vägen för slagen nästa gång. Sedan ska man ha klart för sig att våld föder våld, så våldsamma beteenden bör man alltid stävja – även när våldet riktar sig mot döda ting.
Det som jag tycker är minst lika oroväckande som slagen mot dockhuvudet är det faktum att den äldsta pojken nekar till att ha slagit, trots att han blivit upptäckt. Om det var han som var initiativtagare till det hela eller om de två yngre bara skyllde ifrån sig kanske du aldrig kan få rätsida på, men du såg att 6-åringen slog på dockan så det blåljuger han i alla fall om.
Att man ljuger för att slippa skäll eller andra bestraffningar är inget konstigt, men de flesta brukar falla till föga och erkänna när det finns ett vittne till händelsen. Därför behöver man fundera över varför den här pojken håller fast vid sin lögn. Ljuger han vanemässigt eller är han rädd för att bli bestraffad av föräldrarna? Eller är det tvärtom så att han är van vid att bli trodd när ord står mot ord?
Hur som helst så anser jag att både våldsbeteendet och ljugandet borde vara föremål för diskussion. Nu var det nog ett tag sedan detta hände, men i direkt anslutning hade det varit relevant att samtala om det i syfte att försöka förstå hur barnen tänkte innan, under och efter. Det är ju inte helt lätt för så små barn att sätta ord på sina tankar och känslor, men man kan alltid försöka hjälpa dem att göra det och man kan definitiv göra dem en tjänst genom att själv fundera högt kring det som hände på ett lugnt och sakligt sätt.
Om det här var en isolerad händelse, en engångsföreteelse, så hoppas jag att du kan släppa din oro och försöka se på de här tre barnen med samma ögon som du såg på dem innan de fattade sina brädor i nävarna och slog. Det kan finnas en mängd naturliga förklaringar till att de gjorde som de gjorde. Kanske trissade de upp varandra trots att alla tre inners inne kände att det de gjorde var fel. Kanske hade någon sett en tecknad film där någon blev slagen våldsamt i huvudet eller så hade någon sett storebror spela ett våldsamt dataspel dagen innan.
Förhoppningsvis förstår de skillnaden mellan det som händer på tv eller en dataskärm och verkligheten och förhoppningsvis förstår de att det är skillnad att slå på en docka och en människa. Men det hindrar inte att det är viktigt att vi vuxna alltid tydligt signalerar när ett beteende inte längre är okej.
Vänlig hälsning,
