9/14/2011

Vill ta kontakt med pappa efter 7 år

Jag är en tjej på 23 år. För 7 år sen skilde sig mina föräldrar. Pappa var otrogen, förmodligen inte för första gången. Mamma packade ihop hans saker och han flyttade ihop med den nya kvinnan. Jag fick ingen förklaring eller ursäkt och efter att se mamma så förstörd bestämde jag mig för att aldrig förlåta honom.

Det första året träffade jag pappa några gånger, men jag tyckte att det var jobbigt, vilket ledde till att han istället bara ringde eller smsade. Numera ringer han en gång om året, på min födelsedag.

Nu är jag äldre och känner att jag måste ta tag i det här. Jag känner att jag saknar något, jag är nyfiken på vem han är nu och vad vi skulle kunna ha för utbyte idag.

Han är dock väldigt omogen; han kan tala illa om mamma till mig, han kan fortfarande ta upp saker som jag sa som 15-åring och han kan anklaga mig för att vara problemet till att vi alla mår dåligt. Han vägrar också att under några omständigheter be om ursäkt. Trots detta, skulle jag vilja göra ett försök till att skapa en relation med honom.

Mamma har sagt att hon inte ska stå i vägen för min relation till pappa. Ändå har hon smutskastat honom hela vägen. När jag för ett halvår sen nämnde att jag skulle vilja träffa pappa bröt hon ihop. Hon är väldigt ensam och lever på att känna sig behövd av mig. Hon tycker att det är egoistiskt av mig att vilja träffa honom efter vad han har gjort.

Hur förklarar jag för mamma att jag inte orkar ignorera pappa resten av mitt liv? Hur ska jag kunna börja om med pappa?


Staffan Carazo svarar:

Tack för ditt brev. Det innehåller en mängd komplexa frågor som inte har några enkla svar.

Det låter som bägge dina föräldrar har en del ”bagage” de haft svårt att hantera. Det är inte lätt för dig som 23-åring att behöva hantera det dina vuxna föräldrar ”spiller över” på dig. Det är förstås inte ”egoistiskt” av dig att vilja träffa din far. Det är en naturlig längtan. Han är ju din far (med fördelar och brister).

Om din mor är ensam och lever för att känna sig behövd av dig så har hon ett problem. Men det är i första hand hennes problem. Det blir inte bättre av att du ignorerar din far för att ”straffa” honom å din mors vägnar. De flesta föräldrar vet att det inte är bra att smutskasta den andra föräldern inför sitt barn, men känslor är ofta starkare än förnuftet.

Du skriver att du är nyfiken på vem din far är och vill försöka skapa en relation till honom, trots att du upplever honom som omogen och svår.

Det är kanske för mycket att hoppas på din mors förståelse, men det behöver du heller inte. Dina föräldrar har separerat. De har inga biologiska band. Men det har du. Du skall inte behöva någon av dina föräldrars godkännande eller förståelse för att ha en relation till din andra förälder. Du behöver inte ”förklara” något för någon av dem i den meningen.

Det låter dock som du kanske kommer att ha fortsatta problem i relation till dina föräldrar och kan behöva någon att prata med när du försöker reda ut saker och ting med dem. Men du kan förmodligen inte prata med någon av de båda parterna om den andra.

Om din far är öppen för det kanske ni kan gå några samtal på familjerådgivningen i din kommun för att reda ut ramarna för er relation. Det finns också privatpraktiserande psykologer att vända sig till (det gäller förstås dig och din mor också).

Om ingen av dem vill det, så har du ändå möjligheten att själv söka hjälp för att reda ut dina känslor om hur du vill förhålla dig till dina föräldrar. Det kanske du inte behöver, men det är en möjlighet om du skulle känna så.

Lycka till!

Med vänliga hälsningar,