Kan inte lämna min 4-åring utan att han blir hysterisk

När min son var tre år separerade hans mamma och jag. Mamman och jag har en bra relation och vi är båda måna om att han ska växa upp till en trygg och glad kille.

Problemet är att han blir helt hysterisk när jag lämnar honom även om det bara gäller tio minuter. Det här gäller även när han är tillsammans med min flickvän, sedan ett år tillbaka, och hennes barn.

Jag har läst om objektpermanens och undrar om skilsmässan och att jag flyttade ut från bostaden har gjort att han har svårt att få den trygghet som han behöver.

Min son och jag har en otroligt nära och fin relation, men just den här paniken börjar oroa mig. Min son har även haft problem med att lämnas på förskolan till och från.

Jag känner att jag skulle vilja börja motarbeta det här eller snarare arbeta för att han ska må bättre. Hur ska jag göra?



Psykolog Liv Svirsky svarar:

Separationsångest är ganska vanligt hos yngre barn och kan yttra sig på precis det sätt som du beskriver. Ibland riktar det sig mot bägge föräldrarna, ibland mot en. Om barnet har syskon kan även de ibland bli föremål för separationsångest. 

Vi vet från forskningen att en del barn och vuxna har en benägenhet att utveckla ångest och exakt vad det beror på vet man inte. Så jag vill redan inledningsvis svara att jag tror inte du behöver fundera över varför det har blivit så här, det behöver inte ha hänt något i barnets liv som förklarar att det uppkommer. Däremot kan man lägga lite möda på att se hur de vuxna runt din son kan hjälpa honom att må bättre då det här säkert är jobbigt för både honom och er. Kanske kan det också vara hoppfullt att veta att separationsångest hos väldigt många växer bort med tiden. 

Din son är ju väldigt liten vilket gör det svårt att resonera med honom om att hans rädsla inte är tecken på en fara. I stället behöver man hjälpa honom att hantera den på andra sätt och mycket av ansvaret för det kommer därför att ligga på den vuxna som är kvar med honom. Här är en viktig förutsättning att det är en person som han tycker om, är trygg med och har det bra hos och någon som vill hjälpa honom att hantera oron. 

Många barn med separationsångest tycker att det jobbigaste är själva separationsögonblicket och en kort stund efter det. Därför brukar det vara bra att låta separationen gå snabbt och tydligt, lite i enlighet med att rycka av ett plåster. Att göra det långsamt förstärker och förlänger ofta barnets lidande. Snabbt och tydligt kan betyda att man berättar vart man ska gå, säger hejdå, ger en puss och sen går. 

Den person som är kvar med barnet behöver i den här situationen själv vara lugn och locka med barnet i någon distraherande aktivitet, till exempel en lek, läsa en bok, titta på TV eller något liknande som barnet gillar och kan ryckas med i. Ibland tenderar den vuxna som är med ett barn med separationsångest att försöka lugna barnet genom att tala mycket om den som är borta och säga saker som att den snart kommer, tala om tiden som är kvar eller liknande. Det kan kännas som att man genom att göra så tröstar barnet men tyvärr riskerar det att ytterligare förstärka barnets uppmärksamhet på sin oro. 

Om barnet ställer frågor om var föräldern är eller när den kommer tillbaka brukar det vara bra att försöka vara kortfattad och saklig. Det kan räcka med att säga något i stil med ”nu åkte pappa till butiken och när han är klar kommer han tillbaka. ”Kom så lägger vi ett pussel!” Om barnet ställer ytterligare frågor om vart föräldern gått eller när den kommer tillbaka kan svaret bli detsamma, möjligen än mer kortfattat, till exempel ”Pappa kommer när han är klar”. Den sortens tydlighet minskar risken för att förstärka oron hos barnet samtidigt som den signalerar att allt är i sin ordning. 

När föräldern, som varit borta, kommer tillbaka kan det vara klokt att inte göra en allt för stor sak av det då även det riskerar påminna om oron. Det bästa bruka vara att hälsa på barnet så att det vet att man är tillbaka. Är barnet upptaget i lek kanske det räcker med att säga ”hej” så att barnet vet att man är hemma igen. Om tillfälle ges kan man berätta lite vad man själv gjort och gärna be barnet berätta vad det gjort. På så sätt försöker man förstärka barnets upplevelse av att ha haft det bra och klarat av att hantera sin oro utan att riskera att befästa den. 

Jag hoppas att de här råden kan hjälpa er igenom den här perioden. Vill du veta lite mer om separationsångest kan jag rekommendera podden ”Barnpsykologerna”, avsnitt 1.

Med vänlig hälsning