22 år och orkar inte låtsas vara någon annan längre

Ända sen jag var liten har jag känt mig annorlunda, fick alltid skäll för att jag var snål eller otacksam, kände mig alltid förvirrad över hur jag skulle bete mig på ett bra sett. Jag kommer ihåg att jag alltid blev oerhört frustrerad och arg om jag till exempel inte fick glaset med mest saft i eller mest julklappar på julafton. 

Över åren så har jag lärt mig hur man ska bete sig mot andra ganska bra. Jag är nu 22 år. I början om jag kommer till  ett nytt jobb så säger dom flesta att jag verkar jättesnäll och alltid glad och att jag bryr mig mer om andra än mig själv. Men det tar alltid en liten stund sen så brister masken och dom börjar kalla mig känslokall eller ifrågasätter hur jag agerar. Det gör mig extremt utmattad att behöva låtsas vara någon annan hela tiden och att det ändå blir problem. Jag kan inte visa mina riktiga känslor för då kommer jag aldrig komma nånstans men jag känner också att det inte kommer funka att låtsas i längden. 

Jag har inget egentligt behov av att vara nära människor och jag håller på att bli galen om jag inte får ta en paus från att låtsas snart. Hur ska jag göra/gå tillväga?


Psykolog Marina Järvinen Katz svarar:

I den bästa av världar skulle varje människa få växa upp i en miljö där ens egenheter och behov bemöts med tålamod och acceptans, samtidigt som man får lära sig de färdigheter som behövs för att man ska kunna ta sig fram i tillvaron med andra människor på ett någorlunda smidigt sätt. Vi människor brukar kallas flockdjur men det betyder inte att social samhörighet och samvaro är lika viktigt för alla, hela tiden. 

Inom psykologin har teorier om olika personlighetstyper bland annat använt begreppen introversion och extraversion, som sägs beskriva vårt förhållningssätt till social samvaro. Den introverte beskrivs som inåtvänd och fokuserad på sitt eget tankeliv, medan den extraverte vill ha umgänge och stimulans från andra människor. Många upplever att drag som ingår i kategorin extraversion är de som premieras i vårt samhälle – att vara utåtriktad och att vilja synas, t ex – medan introverta drag såsom tillbakadragenhet och eftertanke kan misstolkas som blyghet och att vara hämmad eller rentav socialt inkompetent, vilket inte alls behöver stämma.

Forskningen kring dessa personlighetsteorier har dock mötts av stark kritik på senare år, så man ska ta kategoriseringen med en stor nypa salt. Även om en del tycker att personlighetskategoriseringar är hjälpsamma ska man vara försiktig att stämpla individer som det ena eller det andra eftersom erfarenheten visar att våra preferenser, reaktions- och beteendemönster kan ändras över tid.

Däremot kan det ibland vara lättare att acceptera sina egna preferenser och behov om man inser att det finns många andra som har liknande drag. Dessutom är preferens (att inte ha ett stort socialt behov) inte samma sak som kompetens (att ha sociala färdigheter). Du beskriver att du visserligen lärt dig , kanske den hårda vägen, hur man ska bete sig i sociala sammanhang men att det kräver att du förställer dig vilket är påfrestande i längden. Du har inte heller något större behov av att vara med andra för egen del.

Ett sätt att hantera situationen är att göra det tydligare för dig själv i vilka lägen det är viktigt att du använder dina sociala färdigheter och så att säga reservera dem till dessa situationer. På så sätt kan du fokusera på att utåtriktad och till lags när det behövs, till exempel i vissa arbetssammanhang. På samma sätt kan du fundera över när det är viktigt för dig att dra dig undan eller få vara ”dig själv”. Man ska bejaka ”sin inre kuf” emellanåt, inte ständigt bekämpa den. 
Ibland kan det vara lättare, t ex på en ny arbetsplats, om du från början vågar visa att du är lite reserverad istället för att gå in i en roll som du inte orkar spela i längden. Man kan till och med testa att prata om det på ett lättsamt vis, och säga ”Puh, jag behöver en stund för mig själv nu på rasten så jag tar en promenad”. På så vis slipper du oroa dig för att tappa masken och humöret, och andra blir förmodligen mindre frustrerade över att de inte förstår dina reaktioner. Vi reagerar ofta mer negativt på någon om vi uppfattar personen som lynnig och oförutsägbar, än om vi ”vet” att personen ifråga är tillbakadragen och behöver eget utrymme.

En annan dimension av socialt fungerande som beskrivs ibland annat ledarskapslitteratur är tendensen att vara uppgifts- respektive relationsorienterad. Att vara uppgiftsorienterad, till exempel på sin arbetsplats, kan innebära att man gör ett effektivt jobb men inte prioriterar det sociala samspelet med arbetskamraterna. Min erfarenhet är att samma person kan vara både och beroende på situation och omständigheter, och att det ibland kan vara ett skäl till gnissel i relationer om parterna har olika förväntningar i olika situationer. Det kan vara hjälpsamt att fundera över sig själv – i vilka situationer är jag mer fokuserad på att utföra en uppgift än på att vårda en relation? Blir jag då störd om någon förväntar sig att jag ska vara trevlig och småprata? En lösning kan vara att uttrycka det, ”just nu är jag så inne i jobbet så jag behöver koncentrera mig. Kan vi prata senare, över en kaffe?”. 

Sammanfattningsvis – det är nyttigt att fundera över vad man gör för ”fel” i sociala sammanhang men även om vi kan träna upp våra sociala färdigheter är det viktigt att ha en dos av självacceptans och att tillåta sig själv att inte vara ”som alla andra”. 

Vänligen