Ständiga bråk med min 12-åriga dotter
Jag är förtvivlad, ledsen och så innerligt arg på vår dotter. Varenda dag är en kamp. Hon går inte upp i tid på morgonen, gör inte sina läxor, respekterar inte läggdags, det ska släckas senast klockan 21:30 och hon läser inte en bok innan som vi sagt att hon ska. Nästan varje kväll smugglar hon in sin iPad eller håller på med sin mobil, trots att hon har begränsad skärmtid.
Det som stör mig mest är att det inte går att tillrättavisa, hjälpa eller på något sätt vara till hands för henne utan att hon tar det som kritik och börjar skrika och gapa. Det är omöjligt att föra en normal dialog med henne, särskilt gällande läxor och läggdags. Hon skriker mig rätt i ansiktet och knuffar ut mig ur rummet. Jag blir ju vansinnig och sedan är cirkusen i gång. Flera gånger har hon slagit både mig och pappan. Och lillasystern, 9 år, är hon ständigt på och kritiserar och förnedrar. Det känns som om hela familjen trippar på tå kring henne.
Vår dotter klarar skolan helt okej, men gör bara minsta möjliga. I klassen har hon enligt läraren blivit lite av den ”tuffa tjejen”. Hon spelar två sporter så hon rör på sig i alla fall.
Vi pratade med en psykolog vid några tillfällen som hänvisade till en bok ”Fem gånger mer kärlek”. Jag känner en sådan otrolig stress kring detta. Jag har även pratat med skolkuratorn som tyckte det lät som ”normalt” för hennes ålder. Jag har svårt att tro att många andra uppför sig så här varenda eviga dag. Denna kamp sliter på hela vår familj. Jag har två barn till som blir åsidosatta på grund av vår dotter. Hur ska vi tackla henne?
Psykolog Jenny Klefbom svarar:
Du har redan sökt hjälp hos flera olika professionella personer, men jag tycker också att det verkar som att din oro och ditt hjälpbehov har viftats bort lite väl lättvindigt. ”Läs en bok”, eller ”det växer bort” är inte vad man vill höra när man känner att hemlivet mest liknar en ständigt pågående berg- och dalbana. Även om det förstås samtidigt kan ligga något i det kuratorn och psykologen säger.
Men det är ju här och nu som du vill ha hjälp, och inte om några år när detta (kanske) har ”vuxit bort”. Som jag ser på saken så är den stora frågan om de beteenden som er dotter uppvisar har mer med henne att göra, det vill säga att hon har någon typ av funktionsnedsättning eller att aggressiviteten är uttryck för att hon mår dåligt och inte har det bra på något plan av livet. Eller om det är så att ert sätt att kommunicera med varandra inte är riktigt funktionellt, och har lett till den här låsta situationen. Det ena utesluter förstås inte det andra, men jag tror att det skulle kunna vara konstruktivt för er att nysta lite i det här.
Om man tänker att er dotter faktiskt har någon typ av svårighet eller problem så är det som behövs en bedömning. I så fall skulle psykologen som ni föräldrar träffade i stället behöva träffa er dotter, eller om man i stället går vägen via skolan och ber att skolan ska involvera fler än kuratorn (specialpedagog och skolpsykolog, till exempel) i att göra en kartläggning av hur skolsituationen faktiskt ser ut för er dotter. Detta förutsätter förstås att skolan ser att det finns några problem.
Vad jag tänker att man behöver utesluta är att er dotter i själva verket har svårt med något av allt som krävs i skolan, som att läsa och skriva, koncentrera sig, skapa struktur, ha rätt studieteknik eller vad det nu kan handla om. Eller att hon är utsatt på något sätt, såsom att ha det svårt med kompisar eller att vara utsatt för trakasserier.
Att få möjlighet att prata med någon utomstående skulle kanske också möjliggöra för er dotter att på ett mer konstruktivt sätt förmedla vad det är med er föräldrar (och lillasystern) som hon har så svårt för i nuläget. Det kan ju faktiskt vara så att hon har en tydlig åsikt kring att ni behöver förändra något i ert föräldraskap, som ni behöver komma till tals kring så att alla parter kan anpassa sig till varandra.
Visst förekommer det, precis som kuratorn menade, att barn i er dotters ålder ter sig väldigt trotsiga, men vad detta än beror på så finns det ofta en möjlighet att hitta lite smidigare sätt att fungera tillsammans där hemma.
Ska jag lista en sak som ungdomar ofta klagar över så är det att vuxna inte ”lyssnar på dem”. Att börja i den änden tror jag alltså vore klokt; att bara försöka hitta en lugn stund där ni verkligen försöker lyssna in er dotter och ta det hon säger på allvar. Med detta menar jag inte att hon ska få sin vilja igenom i allt, men det kan vara början på en dialog där de regler som ni sätter upp för henne dels är väl genomtänkta av er föräldrar, dels noggrant förklarade och motiverade för henne på ett sätt så att hon förstår att reglerna är till för att hon ska ha det bra i livet.
Som förälder behöver man också ständigt vara beredd på att omvärdera regler i takt med att barnen blir äldre. Få saker är så provocerande för en tonåring som att bli behandlad som ett yngre barn och tvingas följa regler som inte längre är åldersadekvata.
Jag håller med psykologen ni träffade att boken ”Fem gånger mer kärlek: forskning och praktiska råd för ett fungerande familjeliv” av psykologen Martin Forster, har ett mycket viktigt budskap. Boken har gett många föräldrar nya insikter och jag hoppas därför att ni har hunnit läsa den.
Dock är det ofta svårt att gå från att läsa en bok till att förändra hela sitt hemliv. Tursamt nog så har Martin Forster även utvecklat en forskningsbaserad föräldrautbildning, ”Kometprogrammet”, som erbjuds av många kommuner i Sverige. När man deltar i detta så går man lite mer på djupet än man kanske ges möjlighet till om man bara läser boken. Jag rekommenderar er därför att undersöka möjligheten att delta i en sådan utbildning där ni bor.
Vänlig hälsning
