16 år och känner mig helt värdelös
Jag är en kille på 16 år och går första året i gymnasiet och känner mig helt värdelös. Det har bara gått några månader och jag känner redan att jag kommer misslyckas. Vi har redan haft sjukt många inlämningsuppgifter som bara är "E" nivå fast dem är super svåra. Vi har även haft mycket svåra prov (enligt mig) och vi har ingen tid att plugga. Det är speciellt jobbigt under mattelektionerna då jag knapp klarar av e uppgifterna och jag håller nästan på att börja gråta under varje lektion.
Jag har aldrig presterat bra i skolan speciellt inte i högstadiet där jag bara gick ut med cirka 200 meritpoäng. Hur jag kom in på mitt förstahandsval är ett mirakel. När jag sitter på lektionerna så förstår jag ingenting och jag kan knappt koncentrera mig, vilket leder till att jag gör saker som jag inte borde göra. Jag är även mycket blyg och vågar inte räcka upp handen för att fråga om hjälp och mår ständigt dåligt över detta.
Jag kan inte de mest grundläggande saker som alla tonåringar kan, som att handla i affärer eller att köpa mat på restaurang. Jag går knappt utanför mitt hus förutom till och hem från skolan. Kan inte heller hålla igång konversationer eller starta en och fick nyligen en kommentar från en person: "Jag har aldrig hört dig prata i skolan", vilket kändes lite då jag vet om problemet och försöker mitt bästa. Men tänkte även för mig själv vid stunden att det inte var så konstigt då vi bara har gått i samma klass i en månad.
Jag har egentligen en naturkunskapsuppgift att göra klart men sitter här istället och skriver detta. Jag har ingen studieteknik och ingen motivation att plugga. Har ingen aning om hur man skriver olika slags texter som till exempel labbrapport. Det spelar ingen roll ifall jag har en mall framför mig, då jag ändå inte fattar vad jag ska göra. När jag läser texter inför prov så behöver jag läsa samma text cirka fem gånger för att kanske förstå vad som menas. Ibland förstår jag inte alls och då går det som det går.
ADD och inlärningssvårigheter går i släkten vilket inte hjälper situation. Var nyligen på en dyslexi utredning men logopeden trodde snarare på ADD. Så ska snart på en sådan utredning. Mina föräldrar kan inte heller hjälpa mig då de själva inte var så duktiga i skolan, och det känns som att de inte tror att jag bryr mig om skolan fast jag gör det. Jag har alltid försökt mitt bästa och när det inte fungerar är jag snabb på att ge upp.
Problemet är att jag känner mig helt och hållet värdelös och hjälplös och vill bara veta vad som är fel på mig. Jag vill inte gå omkring och undra varför jag suger på allt utan veta varför... Skulle gärna vilja ha lite tips på hur jag kan förbättra situationen. Det hade underlättat så mycket.
Psykolog Mathias Ortlieb svarar
Det var väl hur bra som helst att du skrev in, istället för att plugga, du behöver ju hjälp! Lyssna nu på mig kompis, du är grym. Du äger på datorer och är bra på andra saker också. Ingen människa är värdelös, ingen människa är dålig på allt men vi alla har utmaningar och behov.
Jag tycker att det är så bra att du går vidare med en utredning med ADD eftersom det låter som att du har en del symptom på det. Du ska ta all hjälp du kan få, från barnpsykiatrin, skolan och kompisar. Sen är det viktigt att veta att det är helt ok att vara blyg, det är många som är det och man behöver inte vara social bara för att någon annan är det. Det som du dock behöver göra är att gå emot känslan av att inte prata eftersom att du behöver hjälp.
Flera av de frågor som du har med i din text är sådant som skolan ska hjälpa dig med. Skolan har hjälpt många ungdomar med liknande problem och dom blir bara glada om du tar upp det. Vem känner du mest förtroende för? Har du någon mentor som verkar bra eller någon vanlig lärare? Prata med någon av dem, snart. Du kan ju ta med dig det som du har skrivit här och visa dom om du tycker att det är svårt att prata. Oavsett så ska du verkligen inte hålla på och kämpa själv med dina utmaningar. Det finns riktigt bra hjälp att få av till exempel en specialpedagog på skolan eller att din lärare hjälper dig med studieteknik.
Sedan är en annan sak att du verkar inte må så bra, du skriver att du känner dig värdelös, att du nästan börjat gråta och att du är dålig i skolan. Detta är självkritik och vet du vad självkritik är? Jo, något väldigt väldigt dåligt. Det är lätt av vara negativ mot sig själv när man mår dåligt eller känner sig utanför men det betyder inte att det man tänker är sant. Jag tror inte att det är ett ”mirakel” som har gjort att du kommit in på programmet, jag vet att du är bättre och smartare än vad du själv tror, det märker jag i din text.
Jag vet att du tycker att det är svårt att prata men du är ju riktigt bra på att skriva om hur du mår. Om nu inte dina föräldrar lyssnar eller kan hjälpa dig så tycker jag att du ska prata med en kompis, en skolkurator eller båda. Inget blir bättre av att gå runt och grubblar och trycker ned dig själv. Du kommer att få ett bra liv och du är grym på mycket men du behöver också våga ta hjälp. Du har tagit det första steget genom att skriva hit, ta nu nästa kliv genom att skriva ett sms till en kompis eller boka en tid hos kuratorn, jag vet att du klarar det. Du behöver inte förbereda något, kör bara, det ordnar sig!
Många hälsningar
