Fördröjd sorg efter svår förlust
Mina föräldrar dog i en svår olycka för snart sex månader sedan. I början var jag i någon sorts kombination av chock och sorg, tror jag. Det har på grund av hur olyckan gick till varit väldigt mycket för oss barn att ta tag i. Vi har varit tvungna att ta många svåra och viktiga beslut. Först nu är till exempel bouppteckningarna klara.
Till en början var jag sjukskriven i några veckor men sedan försökte jag jobba igen. Det gick bara några dagar innan jag kände att det inte fungerar. Jag har svårt att koncentrera mig, kan börja gråta utan anledning, jag kan inte prioritera eller planera mitt arbete, orkar inte vara med på fikapauser eftersom jag inte klarar av att ta in information från flera personer samtidigt. När vi har haft möte har jag nästan somnat. Jag har mardrömmar och jag känner att hjärnan är full, jag orkar till exempel inte se på tv.
Det känns som att jag ramlat tillbaka i den chock och sorg jag var i från början. Jag tror att det är på grund av att jag tryckt undan mycket de här månaderna och nu när det börjar bli mindre "måsten" så kommer allt i kapp. Min läkare tycker att jag ska jobba, min chef tycker att jag ska vara sjukskriven, själv kan jag inte ta något beslut.
Jag har tidigare varit i kontakt med psykolog på hälsocentralen men de besöken hamnade i att gräva i barndomen och andra saker och det är inte det jag behöver. Jag tycker inte det behöver finnas något trauma i barndomen för att man ska må dåligt av att ha förlorat sina föräldrar (det finns inget trauma). Jag vet inte vad jag ska göra och jag är rädd att om jag fortsätter pressa på med jobb och inte pausar så kommer jag ”gå in i väggen”.
Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:
Jag känner med dig och beklagar förlusten av dina föräldrar. Även om det på inget sätt mildrar ditt lidande så är dina reaktioner normala och förväntade efter en så svår sorg som förlusten av betydelsefulla personer, under plötsliga och traumatiska former, innebär.
Precis som du skriver är de allra flesta i chock den första tiden efter en förlust. Man tar sig igenom vardagen lite som en robot, men man känner sig inte särskilt levande. Chocken fyller en funktion, som en tidsmässig barriär, mot att ta in allt som skett. Det tar tid för vårt nervsystem att processa all information och överblicka konsekvenserna av det som skett.
När vi drabbas av en traumatisk förlust försätts kroppen i en stressreaktion och vi rekryterar en rad reaktioner/försvar för att bemästra situationen. Det är högst funktionellt för att vi ska orka med att göra allt vi måste. Precis som du skriver är det ofta mycket praktiskt och administrativt arbete som tar vid när någon dör. Således är det hjälpsamt för oss att vara känslomässigt avstängda första tiden.
Oftast klingar denna stressrespons av efter en tid av sig själv. Detta när saker börjar återgå till det normala, vi känner att vi kan bemästra den nya situation vi tvingats in i och vi börjar känna oss trygga igen. Det är inte ovanligt att det är först när saker och ting lugnat ned sig som vi kan komma i kontakt med sorgens alla känslouttryck, med smärtan och saknaden.
Generellt brukar man rekommendera att man återtar sitt dagliga liv så fort man kan, i en takt som man klarar. Först kanske man går mer på autopilot som du beskriver, men så småningom är det viktigt att börja engagera sig i meningsfulla och livsbejakande aktiviteter. Detta för att länkarna till att återfå lust och kraft till livet finns just där, inte minst i samvaron med andra.
Därför håller jag med din läkare om att heltidsjukskrivning i en längre period kanske inte är så hjälpsamt för dig. Däremot är det ju viktigt med anpassning på arbetet så att du får en chans att kunna vara där utan att bli överväldigad eller att arbetet bidrar till mer stress. Det behöver finnas en förståelse hos din chef och dina arbetskamrater om din varierande ork. Vidare är det bra om du och din chef kan ha ett samtal om hur hen och dina kollegor kan bemöta och stötta dig så att det blir hjälpsamt för dig.
Det bästa vore om du, din chef och din läkare tillsammans kunde prata igenom hur en bra anpassning på arbetet kan se ut. Nu kanske det är svårt för din läkare på vårdcentralen och delta i sådan planering. Generellt brukar företagshälsovården planera för och följa upp återgång till arbete vid sjukdom, skada, kris eller sorg. Numera erbjuder också många arbetsgivare privat hälso- och sjukvårdsförsäkring för sina anställda. Inom ramen för dem brukar det också gå att få stöd för anpassning i arbetet. Att reda ut detta är en uppgift för din chef, men du kanske måste be hen göra det.
Ett sorgearbete är en tids- och energikrävande process som saknar exakta tidsramar. Sex månader är kort tid för den typ av förlust du varit med om. Saknaden efter dina föräldrar kanske aldrig går över, men förhoppningsvis mildras smärtan med tiden. Likaså brukar de kognitiva funktionerna återhämta sig efter en tid.
Det finns mycket man kan göra själv för att underlätta återhämtningen vid sorg. Försök att ta hand om dig själv och prioritera dina egna behov under din sorgeprocess. Det är just det känslan av sorg syftar att förmedla till både en själv och omgivningen – att man ska vara varsam med den som sörjer. Med det menar jag att du ska sänka krav och förväntningar på dig själv, och samtidigt ge så mycket utrymme du kan för aktiviteter som kan ge någon form av lindring, välbehag eller meningsfullhet.
Människan har en otrolig förmåga till bemästring. Hur svår händelsen än varit kan vi lära oss leva med den och finna ett värdefullt liv igen. Ta väl hand om dig.
