Olika syn på datorspel skapar bråk

Jag är separerad sedan mer än två år, har två barn, tio och fem år, som bor hos mig varannan vecka. Jag tycker allt har fungerat bra förutom att barnens pappa och jag har olika syn på datorspel.

För några månader sedan var det bedrövligt då barnens pappa lät dom i princip spela hur mycket som de ville. Det blev en kamp för mig när barnen kom hit (speciellt med den yngsta) och inte tycker något annat är roligt än att spela datorspel. Allt blev att mamma var dum, ful, hemsk, han vill bara vara hos pappa och veckorna genomleds. Hos mig har spelandet varit mer begränsat och blivit till vissa dagar eller vissa tider. Till slut bad jag barnens pappa ändra sina tankar kring spel. Först blev han jättearg och tyckte att jag inte skulle lägga mig i hans liv, men sen ändrade han sig och efter det har det blivit bättre.

Men jag märker direkt om sonen varit sjuk och kanske hemma med sin pappa då dom spelat mer spel. Då ändras fokus helt bara till spel och frustration uppstår om jag säger nej. Då vill han bara vara hos pappa igen och inget jag gör är bra. Försöker komma med andra förslag men inget passar. Jag själv är ju till och med så gammaldags så jag tycker att föräldrar inte ska behöva leka med sina barn. Varken min mamma eller pappa gjorde det och ibland var det ju tråkigt men det jag minns från min barndom är massa av lek och fantasi. Tristess skapar fantasi och det är bra att kunna underhålla sig själv.

Jag känner som att barnen aldrig får chans att komma in i leken utan antingen ska tv:n på eller någon skärm med spel på. Det gör mig väldigt ledsen och stressad, men när då mina barn har en annan förälder som inte alls har samma sätt att se på det och tycker skärmar är lugnt (då är detta en väldigt välutbildad man som helst har näsan i böckerna) det är jag som får leta upp aktiviteter till barnen eller känna stress kring att dom kanske måste röra sig mer.

Ibland känns allt bara hopplöst och jag vill ge upp allt. Hur gör man? Hur ska man tänka? Jag försöker verkligen inte ta det personligt, men ibland blir jag ledsen inombords.


Psykolog Liv Svirsky svarar:

När jag läser ditt brev tänker jag att du tar upp två viktiga frågor som många föräldrar delar med dig. Den ena är hur man ska förhålla sig till barnens skärmtid och det andra hur man som separerad ska göra fungerande överenskommelser med den andra föräldern. Du skriver att allt fungerat bra mellan dig och barnens pappa vilket låter väldigt bra! Det betyder ju att ni har lätt att komma överens om de flesta viktiga frågor som rör era gemensamma barn. Det är också väldigt bra å era barns vägnar, tänker jag, då det är värdefullt för barn att veta och känna att deras föräldrar respekterar varandra och fungerar i sina föräldraroller även om de inte lever ihop.

Just det här med skärmtid är ju en het potatis för väldigt många föräldrar som måste förhålla sig till detta som ju för oss alla är ett ganska nytt fenomen. Folk fattar olika beslut, barn har olika önskemål, kamrater har olika regler. Det är inte lätt att navigera och hitta ett förhållningssätt som känns rätt både utifrån det egna föräldraskapet och i relation till omgivningen.

Om man utgår från forskningen kring skärmtid för barn finns det några viktiga punkter att ta hänsyn till. En är vilken aktivitet barnet ägnar sig åt på skärmen då det finns både bättre och sämre sådana. Det finns ju en massa appar som är väldigt pedagogiska och där man kan se att barn lär sig väldigt mycket, till exempel appar som tränar språk. Det här betyder att du som förälder behöver ha koll på vad dina barn ägnar sig åt på skärmen så att du, helst tillsammans med dem, kan sätta upp regler och göra överenskommelser om vad de får göra och vad de inte får göra. Om du själv känner dig osäker på vad du ska godkänna kan det vara klokt att rådfråga föräldrar i din närhet.

En annan faktor är vad skärmtiden ersätter eller kanske till och med konkurrerar ut. För vissa barn är suget efter skärmaktiviteter så starkt att de gärna avstår från att röra på sig, träffa kompisar i verkliga livet, lägga sig i tid etc. Även här behöver föräldrar sätta upp regler för barnen så att man ser till att alla de aktiviteter som man vill att barnet ska hinna med faktiskt hinns med. Ett sätt att lösa det är att knyta andra aktiviteter till skrämtid så att man till exempel säger att om man varit ute och lekt i en timme gör det att man får en viss tid vid skärmen. Man kan också pausa den överenskomna skärmtiden efter en stund för att barnet ska göra några minuters fysisk aktivitet innan hen får fortsätta.

Att föräldrar har olika syn på det här liksom på väldigt mycket annat som rör deras barn är inte konstigt och gäller föräldrar som lever ihop likväl som de som är separerade. Ibland får man anstränga sig så gott man kan för att hitta en gemensam lösning och andra gånger får man kanske kapitulera inför det faktum att man tänker olika och därför agerar olika i de respektive hemmen. Möjligen kan man säga att eftersom attraktionskraften hos skärmen är så stark för många barn är det hjälpsamt för dem om man ändå kan kompromissa sig fram till en gemensam linje just på detta område som då gäller i bägge hemmen. Det brukar minska utrymmet för tjat och konflikter vilket är skönt för alla. Men som vid alla kompromisser innebär det att man möts på mitten där båda ger upp en del av sina önskningar.

Så mitt förslag är att du talar med barnens pappa om detta. Kanske kan du starta i just hur tufft det blir för dig när barnen kommer från honom där de fått mer speltid. På så sätt undviker du att anklaga honom för hans val och åsikter men tar upp det som faktiskt är ett problem för dig. Utifrån det kan ni sen försöka få till en kompromiss där ni kan mötas på halva vägen. Du kan sedan jobba aktivt för att få till den sorts aktiviteter som du värdesätter de veckorna du har barnen och de veckor de är hos sin pappa får du lita på att han gör sitt bästa för era barn.

Vänligen