Småbarnstiden dödar mig
Jag och min man har två små barn, en 2-åring och en som är åtta månader. Jag kunde aldrig föreställa mig hur oerhört jobbigt det skulle vara med två barn.
Vi verkar ha haft lite mer otur än många andra vad gäller sömnen. Vårt yngsta barn är väldigt ängsligt, jag får inte lägga ner honom. Jag bär honom om dagarna och han sover på mig om nätterna. Även vårt första barn hade svårt att komma till ro, vilket gjort att jag nu i närmare två år inte har fått tillräckligt med sömn. Vissa dagar har jag så ont i fötterna för att jag inte fått sitta ner (båda barnen är mestadels hemma).
Jag är upp över öronen förälskad i våra barn och jag och min man har en fantastiskt fin relation. Vi är verkligen ett team. Vi försöker hitta lösningar på hur vi kan få återhämtning och för att inte tappa humöret alldeles för mycket inför barnen. Men vi båda är så otroligt trötta på småbarnslivet. Det krävs inte mycket för att jag ska känna att jag fått ladda batterierna, men samtidigt krävs det väldigt lite för att de negativa känslorna ska ta över. Jag blir ofta arg, lättirriterad och ledsen. De jobbiga stunderna känns enormt mörka. Tortyr, död och helvete. Och jag ser ingen utväg. Det gör mig ledsen när jag tänker på att jag upplever vårt yngstas barns första tid så här jobbig.
Jag önskar att jag fick mindre raseriutbrott som drabbar barnen, ibland lyckas jag men jag misslyckas tillräckligt ofta för att ätas upp av dåligt samvete. Vi har ett begränsat nätverk så därför kan vi inte få avlastning den vägen.
Jag förstår inte hur människor tar sig igenom småbarnstiden på ett bra sätt? När brukar det vända? Vad kan man göra för att det ska bli uthärdligt? Hur normalt är det att man får raseriutbrott på sina barn så att man tar tag i dem för hårt eller skrämmer dem med sin ilska? Jag ser ingen utväg och känner mig uppgiven inför framtiden.
Jag vill få sova med min man igen (vi har inte sovit ihop sen den yngsta kom), jag vill skratta, jag vill få en kväll i lugn och ro utan att något barn är vaket, jag vill äta mat utan stress och gnäll, jag vill bli påmind om vem jag är bortom irritation, ilska, gråt och kort tålamod. Jag vill bara få andas.
Psykolog Jenny Klefbom svarar:
Det låter onekligen som att ni som familj helt har uttömt alla marginaler vad gäller ork och energi i handhavandet av era barn. Att bli irriterad och få raseriutbrott är något vi alla kan få någon gång ibland, men jag tolkar dig som att det dels sker ganska ofta för dig, dels att du inte riktigt känner att du har kontroll över dig själv alla gånger.
Du beskriver vidare dina mörka känslor i mycket laddade ordalag; ”tortyr, död och helvete”. Så starka och överrumplande känslor och känsloutbrott kan ibland vara tecken på en bakomliggande depression eller annat psykiatriskt tillstånd, och det är det allra första jag vill råda dig till att undersöka. Uppsök läkare eller psykolog för en bedömning av ditt eget hälsotillstånd, helt enkelt. Det finns ju alla möjligheter att komma till rätta med en eventuell depression, både genom sjukskrivning, psykoterapi och medicinering så detta bör man inte vänta för länge med att ta itu med.
Men nu över till hur ni kan tänka kring familjesituationen. Först och främst så skriver du att ni bara har begränsad möjlighet till avlastning, men jag ser flera möjligheter som ni skulle kunna undersöka.
Först och främst skriver du att barnen mestadels är hemma, och det finns det egentligen ingen anledning till när det ena är 2 år. Då går ju de flesta barn på förskola på dagarna, vilket är extra viktigt för barn som lever i en familj där föräldrarna går på knäna på det vis som du beskriver att ni gör. Jag vet förstås inte hur er ekonomi ser ut, men jag tror även att det skulle vara väl investerade pengar att avlöna en barnvakt bara några få timmar så att ni fick möjlighet att fullständigt koppla av tillsammans bara du och din man.
Vidare skriver du att ni avlastar varandra på ett bra sätt, men det finns olika sätt att avlasta varandra. Att finnas där för varandra är förstås bra, men hjälper inte så mycket om ni båda blir väckta åtskilliga gånger varje natt. Kanske behöver ni avlasta varandra på ett mer handfast sätt, så att ni exempelvis får var sin natt på annan plats än i hemmet en gång i veckan.
Med detta sagt gällande olika möjligheter till praktiska lösningar så får jag också funderingar kring hur ni resonerar kring barns behov, och era skyldigheter som föräldrar att tillgodose dessa. Även om vissa barn har behov av mycket kroppskontakt så behöver man inte alltid stå eller gå när man bär på sitt barn. Ofta kan det fungera bra att sitta ner med barnet, kanske till och med samtidigt som man tittar på tv eller läser en bok.
Inte heller tänker jag att ett nyfött barns skrikande och gnällande nödvändigtvis har med ängslighet att göra, såsom du har tolkat det. Däremot känner jag mig ganska säker på att de flesta föräldrar skulle gå väldigt långt i sina ansträngningar att skapa trygghet för sitt barn om man upplever det som oroligt eller ängsligt. Hur man som förälder hanterar sitt barn har alltså ganska mycket att göra med vad man tolkar in i situationen och att lägga in mycket av känslor i sina tolkningar tenderar att höja den kravnivå man själv upplever, och göra det svårare att ta lite mer lättsamt på situationen.
En annan sak värd att reflektera över är att barnen hela tiden blir äldre och äldre, och därmed klarar av mer och mer av påfrestningar, såsom att tvingas skjuta upp sin behovstillfredsställelse något. Ett alldeles nyfött barn bör absolut få äta när det är hungrigt och att bli buret när det skriker, men redan när man är åtta månader så klarar man att få sina matvanor styrda mer utifrån klockan, de rutiner som föräldrarna skapar och utifrån kunskaper om vad barn behöver. Exempelvis behöver man inte självklart äta på natten vid åtta månaders ålder, och 2-åringar klarar absolut av att sova själva i eget rum, men det krävs förstås en del inskolning för att sätta sådana nya vanor, och man ska inte räkna med att det går att genomföra helt utan protester.
Jag tar upp dessa saker för att jag tycker att ni föräldrar ska reflektera över om det är så att ni har tvingats att göra avkall på era egna behov för mycket, i en iver att sätta era barn i första rummet? Tyvärr kan sådana ambitioner ge motsatt effekt, för ingen, varken vuxen eller barn, klarar i längden av att inte få de allra mest grundläggande behoven tillfredsställda. Kanske är det just en sådan effekt du beskriver; att dina känslor nu svämmar över efter att du har fått stå tillbaka alldeles för mycket, alldeles för länge.
För i slutänden är det faktiskt så att det viktigaste för en god barn-föräldrarelation är att livet tillsammans är stabilt och förutsägbart. Barn mår alltså sämre av att omges av irriterade vuxna som får vredesutbrott, än av att ibland tvingas sysselsätta sig själva eller vänta lite med behovstillfredsställelsen. Kanske är därför nyckeln till ett mer harmoniskt familjeliv i grund och botten att ni börjar prioritera er själva lite mer?
Förutom att det vore bra om du själv får en bedömning av ditt mående, så tänker jag att det också skulle kunna vara bra för er att få lite guidning i vilket och hur mycket stöd era barn faktiskt behöver, utifrån sina respektive åldrar och individuella behov. Det kan ni få från BVC, antingen er sköterska där eller från den psykologverksamhet som är knuten till BVC. Där kan ni förhoppningsvis också få handfasta tips kring hur ni bättre kan avlasta varandra, så att avlastningen leder till faktisk återhämtning.
Vänlig hälsning
