Får inte träffa min dotter- har hon skrivit vykortet?

Ingrid Gråberg svarar:

Den situation som du beskriver är du dessvärre inte ensam om. Jag blir lika beklämd varje gång jag kommer i kontakt med föräldrar som inte kan samarbeta kring sina barn, eftersom barnen alltid blir lidande i dessa situationer. Ofta kan båda föräldrarna ge vettiga förklaringar till sina egna beteenden, vilket gör det svårt för en utomstående att avgöra vad som varit rätt eller fel att göra så här långt. Men blickar man framåt – och har barnens bästa för ögonen – så finns det bara en sak att göra, och det är att lägga allt gammalt groll åt sidan. Hur kränkt och sviken man än känt sig och hur rätt man än tycker att man haft, så måste man släppa allt vad stolthet och rättvisetänk heter. Det är här och nu, och framåt som gäller.

Få föräldrar säger emot när man hävdar att de vuxnas konflikter går ut över barnen och knappt några föräldrar skulle väl säga annat än att de vill sina barns bästa. Ändå har så många så svårt att sätta sina egna känslor åt sidan och konkret jobba för att få till ett fungerande samarbete.

Det finns undantag från regeln om att alltid samarbeta och det är om den ena föräldern uppenbart brister i sitt föräldraskap och utsätter barnet för psykiskt eller fysiskt lidande, exempelvis olika typer av övergrepp. Men eftersom rätten flera gånger har beslutat om umgängesrätt, så utgår jag ifrån att barnen inte far illa hos dig. Och då är barnens mamma skyldig att medverka till att umgänget blir av.

Nu har du fått ett vykort där din dotter meddelar att hon inte vill ha någon kontakt med dig. Är det hennes eget beslut och hennes egna ord? Det kan till och med vara svårt att svara på för en som känner henne väl – och för mig som bara har ditt korta brev att utgå ifrån är det helt omöjligt att avgöra. Man kan dock utgå från att hon är påverkad av er konflikt och för många barn blir det enklare att hantera situationen om man aktivt tar ställning för den ena föräldern (den ena parten i konflikten). Det behöver alltså inte vara någon vuxen som dikterat vad hon ska skriva, eller skrivit åt henne, men självklart kan det vara ord som hon snappat upp från vuxna i sin närhet.

Jag hoppas att du aldrig ger upp tanken på att återfå en relation till dina barn. Min rekommendation är att du fortsätter skriva till din dotter och på ett enkelt sätt förklarar för henne att du visst vill att hon ska få ”leva glad och nöjd” och att du bara önskar att få ta del av hennes liv, utan att ta något ifrån henne.

Om ni föräldrar inte lyckas hitta fram till ett fungerande samarbete, så föreslår jag att du konsulterar en barnpsykolog för att få råd och stöd kring hur du bör agera gentemot din dotter. Konkret hjälp, med hur du ska få umgänget till stånd, får du från socialtjänsten.

Godta inga rekommendationer om att låta henne var ifred och vänta och se tiden an. Du behöver fortsätta att söka efter möjligheter till kontakt, utan att ställa krav på att få något gensvar. Frågan är hur du ska komma i kontakt med din dotter och inte om.

Vänlig hälsning,