9/19/2011

Rädd 6-åring efter inbrott

Vi hade inbrott i våras som vi upptäckte när vi kom hem efter en semestervecka. Efter det har vår 6 årige son blivit räddare och räddare, sover ofta i vår säng, vill inte somna i sin säng, inte vara själv i ett rum (även om vi inte alls har ett stort hus), ropar ofta för att höra våra röster om han är på toaletten, om vi går ut till bilen vill han följa med, inte sitta kvar vid matbordet om lillebror behöver hjälp på toaletten etc.

Vi har pratat om det och sagt att han inte behöver vara rädd, att vi finns där, att han självklart får sova i vår säng om han vill det men känner att vi inte kan övertyga och stötta honom på det sätt vi som föräldrar vill.

Vår 5 åring har inte alls reagerat på samma sätt som sin storebror.

Vi vill ju självklart inte att vår son ska vara rädd och känna sig otrygg hemma men vet inte riktigt hur vi ska kunna kommunicera det till honom på rätt sätt. Vi antog att tiden precis efter händelsen skulle påverka dem men nu har det gått några månader och för vår 6 åring känns det nästan som om det blir "värre".


Ingrid Gråberg svarar:

Att er äldsta son är den som reagerat mest på inbrottet kan bero på att han har en personlighet som gör att han lätt oroar sig, men det kan lika gärna bero på att han råkar vara i den åldern då barn ofta börjar fundera kring döden.

I 6-årsåldern blir många barn medvetna om att föräldrarna kan dö eller försvinna på andra sätt. Man kan vara rädd för att dö själv, men vanligare är nog att barnen är rädda för att bli övergivna, att föräldrarna ska dö eller skilja sig till exempel.

Efter inbrottet har ni försökt att tillgodose er sons behov av trygghet genom att låta honom sova hos er på nätterna och genom att försäkra honom om att inget hemskt kommer att hända. Det sistnämnda gissar jag att ni har sagt, åtminstone indirekt, eftersom ni bedyrar att ”han inte behöver vara rädd”.

Som ni har märkt så hjälper era försäkringar bara för stunden, vilket är det vanliga när oron har bitit sig fast ordentligt. I ärlighetens namn kan ni ju inte heller garantera er son att inget skrämmande eller obehagligt kommer inträffa. Och visste han det inte innan inbrottet, så har han nu blivit varse att han inte lever i en värld av idel godhet och trygghet.

Självklart ska ni fortsätta att vara närvarande och trygga föräldrar och låta sonen krypa ner i era sängar om han behöver det, men för att komma framåt krävs det nog att ni, tillsammans med sonen, undersöker hur hans rädsla ser ut. Vad är det värsta som kan hända om han blir själv kvar vid matbordet eller sitter själv på toaletten? Är han rädd att ni ska försvinna eller att det ska komma en inbrottstjuv till exempel? Och om han är rädd för inbrottstjuvar, vad är det värsta som kan hända om det kommer en? Att han/hon ska ta hans favoritleksaker? Att någon i familjen blir kidnappad? Att någon blir dödad?

När ni väl har fått fatt i hans innersta rädsla, så gäller det att lägga band på sig och inte lugna honom med ett ”det kommer inte hända älskling”. Försäkringar har ju inte visat sig hjälpa annat än för stunden. Försök istället att resonera kring hur troligt det är att det kommer en inbrottstjuv när familjen är hemma och dödar en eller flera familjemedlemmar (om nu det är vad han är rädd för). Risken är inte noll, så ni kan inte lova honom att detta inte kan hända, men risken är väldigt nära noll. Teoretiskt sett skulle det kunna hända, men varför skulle en inbrottstjuv välja att göra inbrott när någon är hemma, när det är så mycket smidigare att passa på medan de som bor i huset/lägenheten är på semester eller på jobbet och i skolan?

Ta er sons rädsla på allvar, samtidigt som ni försöker avdramatisera det hela, och hjälp honom att reflektera kring den genom att ställa frågor. Tycker ni att det är svårt kan ni ta hjälp av en barnpsykolog, men prova först att byta ut försäkringarna mot frågor och se hur långt det räcker.

Med vänlig hälsning,