Min mans familj behandlar mig illa
Min man och jag träffades och blev förälskade för tio år sedan och gjorde varandra väldigt lyckliga. Efter tre år ihop så fick vi vårt första barn, innan vi hade hunnit gifta oss. Hans familj blev ledsna och arga för att vi skaffat barn utan att ha gift oss först. Det tog ifrån oss lyckan av att få vårt älskade barn och ännu i dag så behandlar de mig illa. Inget jag gör/känner/tycker är bra i deras ögon, de vänder allt emot mig och kränker mig ständigt.
De behandlar sina andra barns andra hälft jättefint och gör allt för dem, de pratar alltid väl om dem inför alla och inför oss. De behandlar även deras barn bättre än våra. Detta har krossat mitt hjärta och har nu fått mig att känna att det är mig det är fel på.
Jag älskar verkligen min man och han mig, men jag känner ofta att jag vill skilja mig för att slippa leva resten av mitt liv med detta hat emot mig, men det går inte eftersom vi ju är ”familj”.
Hur kan jag göra för att klara av detta?
Psykolog Sofia Viotti svarar:
Vilken jobbig situation att möta dessa reaktioner från din mans familj! Hur tar din man det? Och hur bemöter han deras agerande? Jag tänker att det är stor skillnad i ens egen upplevelse om man har stöd från och en delad upplevelse med sin partner eller inte. Det kan även vara lättare för den vars föräldrar det gäller att säga ifrån än vad det är som ”ny” i familjen. Är det något som ni har diskuterat? För detta är ju ert gemensamma problem.
Något jag också tänker på är att du beskriver situationen med ord som: ”Det tog ifrån oss lyckan” och ”har nu fått mig att känna att det är mig det är fel på”. Jobbiga situationer händer alla människor, men vi har olika förmåga att hantera det känslomässigt. Jag tänker att ett sådant bemötande du får hos alla skulle väcka mycket ilska och sorg, men det skulle egentligen kunna stanna där. Du skulle kunna känna ilska över deras kommenterar och beteende, prata med din man om det och ni skulle tillsammans kunna komma fram till om ni ska säga till föräldrarna eller till och med begränsa umgänget med dem.
Det skulle även vara naturligt att sörja att ni inte har en bättre relation till dem. Men det låter på din beskrivning som att du i stället för att få känna alla känslor runt denna situation börjat grubbla på om det är dig det är fel på – det vi brukar kalla självkritik. Att det också tar upp så stor tankeverksamhet hos dig verkar göra att du inte fullt ut kan glädjas över ditt barn och din familj. Detta brukar ofta hända när känslor blockeras.
Jag skulle rekommendera dig att ta hjälp av en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut för att sortera upp bland dina känslor och få hjälp att komma vidare. På egen hand kan du också testa att försöka vara kvar i känslor runt det som händer, samt att prata ihop dig med din man om hur ni tillsammans ska hantera detta.
Allt gott!
