12/11/2009

Svårt för relationer med andra människor

Jag är en 22 årig tjej som inte upplever mig som normal, men vet inte VAD jag ska söka hjälp för?

Jag har haft en trasslig barndom..., min pappa var otrogen mot min mamma när jag var 14 år gammal och sedan dess har jag i princip ingen kontakt med honom. Efter otroheten tog mamma mig och syskon o flyttade till andra sidan av sverige och jag förlorade trygghet i form utan släkt och vänner.

Vi växte upp fattigt med en ensamstående mamma. Mamma är till personligheten väldigt svag (Hon har i princip inget kontaktnät och har inte haft sedan hon blev lämnad av sin mamma när hon var 15 år..och har sedan dess klarat sig själv).Hon är osäker i sig själv,jag fick växa upp och bli vuxen snabbt och ta ansvar för mina syskon.

Min pappa är motsatsen. under min uppväxt upplevde jag honom som känslokall, egoistisk o inget tålamod över huvudtaget. Han tyckte inte om oss barn kändes det som, när vi var olydiga hände det att han tog till våld för han hade inget tålamod med oss överhuvudtaget.

Som barn var jag lillgammal o kämpade förgäves med att göra min pappa stolt över mig vilket jag aldrig lyckades med.

Jag har sen 14 års ålder växt upp utan en manlig förebild. Jag har i dagsläget ingen nära relation med någon familjemedlem. Mina problem i dagsläget är att jag har svårt för relationer med andra människor, i kärleksförhållanden är jag svartsjuk, utåtagerande, har ett enormt bekräftelsebehov och går runt med en ständig rastlöshet. Mitt humör skiftar snabbt o jag har svårt att förstå mig själv..


Anna Karlstedt svarar:

Det är inte konstigt att du påverkats negativt av den uppväxtmiljö du beskriver. Föräldrar ska skapa tillitsfulla och trygga relationer till sina barn, relationer som sedan kan fungera som modeller för relationer senare i livet. Om tryggheten saknas och förmågan att ge och visa kärlek brister, så riskerar det att bli trassligt i andra viktiga relationer längre fram i livet. Man kan alltså misstänka att ditt bekräftelsebehov och din lättväckta svartsjuka beror på att du bär på en tidigt inlärd otrygghet i nära och viktiga relationer. En sådan otrygghet tar sig ofta uttryck i stark rädsla för att inte vara älskad, eller i övertygelse om att bli lämnad. Du beskriver att du inte känner dig normal och undrar vad du skall söka hjälp för. För att vända sig till en professionell person när man mår dåligt psykiskt behövs inte en ”etikett” på lidandet. Det räcker mer än väl att du, precis som i ditt brev till mig, beskriver hur du känner dig och vilka svårigheter du upplever i ditt liv. Det är sedan upp till den personen du vänt dig till att göra en bedömning, ställa eventuell diagnos, och därefter hjälpa dig att förändra din situation och ditt psykiska mående.

Av ditt välformulerade och insiktsfulla brev drar jag slutsatsen att du har en bra förmåga att reflektera, fundera och uttrycka dig kring dina svårigheter. Det är en bra egenskap som underlättar psykologisk behandling och som ger dig möjligheter att komma tillrätta med dina svårigheter.

Du kan börja med att vända dig till din öppenpsykiatriska mottagning, där gäller högkostnadskortet. Börja med att ringa och beskriva din situation, de svårigheter du har.

Det finns också privatpraktiserande psykologer som du kan hitta här på Psykologiguiden. Det innebär dock en kostnad, snittpriset för privat psykoterapi varierar något beroende av inriktning men runt 800-1000 kronor är en vanlig taxa.

Viktigast nu är att du får träffa en professionell behandlare (leg psykolog och/eller leg psykoterapeut) som kan hjälpa dig, för så här ska du inte behöva ha det.

Varma lyckönskningar!