Min fru tar mig för given
Jag lever med min fru och våra två barn. Vi har varit ett par i 14 år och haft det bra, men sedan ett år tillbaka har min fru satsat på sin karriär, hon jobbar oerhört mycket och när hon kommer hem vilar hon mest. Detta innebär att jag sköter markservicen hemma, hämtar och lämnar barn, lagar mat, fixar huset (jag har också ett heltidsjobb).
Jag underlättar för henne på massa olika sätt så att hon kan fokusera på det hon tycker är viktigt. Men för mig blir det mer och mer tydligt att jag inte är en del av det hon tycker är viktigt. Missförstå mig rätt, jag tar gärna de här ansvarsområdena om det gynnar oss som familj. Men på senare tid har jag känt att jag inte får någonting tillbaka. Det känns som att jag blir tagen för given.
Min fru föreslår aldrig att vi ska göra något tillsammans, det är alltid jag som tar initiativ. Och när jag föreslår att vi ska se en film eller ha sex säger hon att hon är för trött. Men när det är dags för bio och AW med kollegorna då finns det alltid ork!
Från mitt perspektiv är det två områden som skaver, sexlivet (max sex gånger per år och alltid på mitt initiativ) och samlivet (hon tar inte initiativ till någonting som har med mig att göra).
Är detta någonting som jag kan ”kräva” av henne? Något jag har ”rätt” till? Hur mycket kan jag ”begära” i en relation? Jag vet att jag inte kan tvinga någon till någonting, men samtidigt har jag läst att i ett äktenskap så ska vissa saker ingå.
Hur ska jag ta upp detta? Hur ska jag komma vidare?
Psykolog Liv Svirsky svarar:
Du tar upp en viktig och intressant fråga, nämligen vad man har rätt att kräva av sin partner i en relation och vad som ska ingå i ett äktenskap. Jag tänker att den frågan är komplex. Jag skulle nog påstå att idén om att ställa krav på varandra i en relation lätt leder till problem eller signalerar problem.
Men vad händer om vi i stället byter ut ordet krav mot önskemål?
Har du rätt att ha önskemål på hur du vill ha det i din relation? Där är svaret kanske ett mer självklart ja. Dina önskemål är dina och de är viktiga för dig. Om du får dem tillgodosedda eller inte är givetvis en annan fråga, men du har de önskemål du har. Ordbytet tydliggör också att du kan framföra dina önskemål och din partner får avgöra om det är något som hen är intresserad av att försöka tillmötesgå.
För det är väl så det är i relationer, att vi kan önska saker av varandra och vi kan få det eller så får vi det inte. Bägge parter får samma möjlighet att ta ställning till om de önskemål som finns är förenliga och om det blir möjligt att få till en relation som är värdefull för båda.
Du avslutar med frågor om hur du ska ta upp detta med din fru. Kanske kan vi undersöka det vidare. Jag tolkar det som att du ännu inte tagit upp detta med henne. Det kan naturligtvis vara både känsligt och svårt att ta upp sådana här saker till diskussion. Du skriver att ni har haft det bra i er relation i många år så kanske har ni inte behövt diskutera frågor av typen hur ni vill ha det och hur ni ska hantera svårigheter.
Men där ni är nu, framför allt du, låter det som att det är oundvikligt att inte tala om hur det senaste året har påverkat er. Du skulle behöva framföra dina önskemål och se hur hon besvarar dem och hur de överensstämmer med hennes önskemål och behov. Jag tror att du också behöver vara tydlig med att du tycker att hon tar dig för given och hur det får dig att känna. Vet din fru att du blir ledsen när hon tycks prioritera umgänge med andra framför dig?
Så, utgångspunkten kanske kan vara att försöka få till stånd ett öppet, om än svårt och känsligt, samtal där du kan berätta hur du mår och vad du vill. Utifrån det kan ni se var ni kan mötas och hur ni går vidare. Skulle ni landa i att din fru inte vill leva upp till dina önskningar så ställs du inför att fundera över vad det betyder för dig. Hur vill du då gå vidare? Det kan naturligtvis kännas skrämmande att behöva tänka på, men kanske också avgörande för att du ska få en relation som du mår bra i.
Vänlig hälsning
