Vi ska separera – rädd för att bli ensam!

Psykolog Marina Järvinen Katz svarar:

En separation innebär ofta smärtsamma förluster, både faktiska och sådana vi fruktar ska inträffa. Oron och ångesten över hur jobbigt det kommer att bli kan skapa tvivel och tvekan, få en att ifrågasätta beslutet även om ingen är tillfreds i relationen och det som är kvar mest är bråk och uppgivenhet. I en separation tvingas man acceptera förlusten inte bara av en partner, utan också av drömmar och den gemensamma framtid som inte blir av. 

Du sätter ord på flera av de katastroftankar och den sorg och oro som drabbar oss när vi separerar och det finns barn med i bilden. Du är rädd att bli ensam, att förlora det sociala nätverk du haft genom din sambo. Du beskriver sorgen över att ditt barn inte kommer att växa upp i en kärnfamilj, och oron att barnet kommer att få det tråkigare hos dig – kanske finns det katastroftankar om att bli ratad som förälder. 

Det kan vara hjälpsamt att sortera oron och ångesten i olika fack. Vad är faktiskt jobbigt och ledsamt? Din rädsla för att känna dig ensam kanske är realistisk till viss del, eftersom du beskriver att du tappat kontakten med en del vänner och mest har umgåtts med din sambos vänner. Det är samtidigt något du kan påverka på flera sätt genom att bli mer aktiv och ta initiativ till umgänge, både bland egna bekanta men kanske också bland de som känner och umgås med ditt barn. Om separationen inte blir allt för infekterad kan man ofta ha ”delad vårdnad” också om en del vänner. 

Oron för att ditt barn ska ha det roligare hos sin mor kan du förmodligen också göra något åt. I själva verket upplever många separerade föräldrar att det efter den första turbulenta tiden är lättare att vara en närvarande och engagerad förälder – man har mer energi när man slipper konflikter eller den spända tystnad som kanske föranledde separationen. 

Ångesten kring att ditt barn på något sätt kommer att lida av att inte växa upp i en kärnfamilj hamnar i facket ”katastroftankar” (saker vi är rädda för men som knappast inträffar), som nog speglar dina egna ideal snarare än ditt barns behov. Troligen förstår du innerst inne att det inte alls är ett villkor för en bra uppväxt idag. 

Barn behöver trygga vuxna omkring sig, men dessa måste verkligen inte leva ihop. Snarare kan det med tiden vara lättare att samarbeta med den andra föräldern när det inte finns starka känslor och romantiska förväntningar kvar. 

Du kan absolut göra ett ärligt försök att hålla ihop relationen genom ett aktivt arbete, men att passivt härda ut i en relation där man lider och ingen part blir sitt bästa jag, är inte att göra barn en tjänst. Då är det snarare rädslan för egna skuldkänslor än omsorg om barnen som gör att man väljer att stanna. Det är lite att ducka för sitt eget vuxenansvar. 

En separation gör ont, men smärtorna går över. Du kan skapa ett varmt och kärleksfullt hem åt dig och ditt barn oavsett. 

Ett boktips på vägen för lite stöd är ”Vägen genom skilsmässan: att hantera en förlorad kärleksrelation”, av psykologen Anna Bennich. 

Du är inte ensam om dina tankar och rädslor.

Vänlig hälsning