Min 5-årige son har aldrig älskat mig

Vi har en dotter på 8 år och en son på 5,5 år. Vår dotter är väldigt mammig och har alltid fått mycket uppmärksamhet eftersom hon är väldigt utåtagerande och i perioder mått dåligt i skolan. Vet inte om mitt problem med min son beror på det.

Vår son har aldrig varit intresserad av mig som mamma, men han dyrkar sin pappa och har alltid föredragit pappa. Direkt när jag födde sonen kände jag att han ville vara ifred. Han blev inte tröstad av amning eller att jag hade honom i bärsjal, utan han ville ligga själv i vagnen. Han somnade också alltid själv i sängen som bebis. Tvärtom mot sin syster som alltid ville vara klistrad mot mig.

Det är svårt för mig som mamma att bli ratad. Vi försöker dela lika på läggningar och aktiviteter med barnen, men jag känner mig så olustig inför att sonen inte gillar mig. Han uttrycker ibland att han önskar att jag var död, säger att han inte gillar mig eftersom jag tjatar på honom. Han hatar när jag pussar på honom. Han trycker bort mig och slår mig om jag kommer nära eller försöker klappa honom. Han kan få vredesutbrott mot mig när jag visar honom ömhet.

Han är lite mer öppen mot sin storasyster, även om de ofta tävlar och konkurrerar mycket med varandra. Men de kan också ibland spela tillsammans eller se en film ihop.

Jag kämpar varje dag för att bekräfta min son, lyssna och känna honom. Är medveten om att storasyster fått ta mycket plats i familjen men kan hans ovilja till kontakt verkligen bara bero på att han hamnar i skymundan i perioder?

Jag har försökt kompensera genom att ge honom extra uppmärksamhet dessa perioder, men jag kan verkligen erkänna att jag har fokuserat mycket på dottern när hon har mått dåligt. Och jag säger alltid hur mycket jag älskar honom, men ingenting hjälper.



Psykolog Liv Svirsky svarar:

Tack för din fråga och för att du delar med dig av en svår upplevelse. Att känna sig oälskad eller bortvald av sitt barn är smärtsamt men säkerligen betydligt vanligare än man kan tro då många som har den känslan kanske inte törs dela den. När du skriver detta öppnar du upp för andra att få känna igen sig vilket jag tänker är väldigt värdefullt. 

Du skriver att dina barn redan från födseln varit olika. Din dotter ville gärna vara nära medan din son, som också var ditt andra barn, hade en önskan om att få vara för sig själv. Jag betonar att han var ditt andra barn medvetet då jag tror att det redan här kan finnas en viktig ledtråd till varför du känner som du gör. 

När man får sitt första barn kliver man in i en värld som för de flesta är helt ny och oavsett hur väl förberedd man trodde sig vara inför att bli förälder, förvånas de flesta över hur hela ens verklighet förändras när den lilla bebisen dyker upp. När man sedan får sitt andra barn är förväntningarna och upplevelsen annorlunda. Man har helt enkelt något att jämföra med och förväntningarna är sannolikt lite mer realistiska. Så när din son kommer in i era liv jämförs han med sin storasyster och det behov av närhet som hon hade. 

Kan du testa att för en stund ställa dig frågan hur du tror att du hade upplevt din sons önskningar om han hade varit ditt första barn? Alternativt om din dotter varit precis likadan? Tror du att hans önskan om att få vara själv hade upplevts som lika avvisande då? 

En vinkling av den frågan är hur du själv tycker om att visa kärlek och ömhet. Är du mer lik din dotter än din son? Om det är så kan även det bidra till att du tolkar hans beteende som avvisande fast det kanske inte är det. 

Du skriver också att din son dyrkar sin pappa men avvisar dig. Även här skulle jag vilja ställa några frågor till dig. Jag undrar hur han visar att han dyrkar sin pappa? Jag funderar också över hur hans pappa bemöter honom och inte minst blir jag nyfiken på hur hans pappa upplever er sons behov av att få vara ifred? 

Jag tror, som jag skrev inledningsvis, att du delar din smärta över att känna dig oälskad av din son med många föräldrar. Men jag tror också att du liksom många andra kanske gör en tolkning av din sons beteenden och ageranden som inte helt självklart överensstämmer med hans sanna känslor. Kanske tolkar du hans beteenden som tecken på avvisande när det i själva verket är uttryck för hans behov? Likväl som din dotters önskan om närhet är uttryck för hennes behov och inte nödvändigtvis ska förstås som att hon visar sin omvärld mer kärlek. De har olika behov och de visar dem på olika sätt men det kanske inte betyder att de älskar mer eller mindre. De är helt enkelt bara olika. 

Du skriver att din son, nu då han är fem år, kan vara avvisande mot dig i både ord och handling. Här skulle jag också gärna ställa en fråga och den är om du tror att det han säger verkligen är uttryck för vad han känner för dig? Kan det i stället vara så att det är uttryck för känslor av irritation eller frustration men inte alls handlar om ifall han älskar dig som sin mamma? 

Små barn kan ju ha ett temperament som inte alltid är helt lätt att tas med och när de själva inte riktigt lärt sig att hantera och reglera sina känslor kan det resultera i att de i stället agerar på, för omgivningen, ganska trista sätt. Kanske tillskriver du honom en avsikt som han faktiskt inte har? 

Det låter som att upplevelsen av att vara oälskad är väldigt plågsam för dig och att den är närvarande i dig väldigt stor del av tiden du ägnar åt sin son både rent fysiskt och i tanken. Den får dig att ändra ditt beteende så att du på olika sätt ska visa honom att du älskar honom, men i slutänden också för att han ska visa dig att han älskar dig. Det senare tror jag riskerar spä på er problematik. Barn är ofta fenomenala på att känna av sin omgivning. De märker vad som påverkar deras föräldrar och de reagerar på det de märker. 

Ibland talar vi om det på det lite grovhuggna sättet att vi säger att ”barn vet vilka knappar de ska trycka på”. Kanske märker din son att det finns en spänning hos dig i kontakten med honom, en spänning han inte noterar när du är med hans syster eller när han är med sin pappa? Den spänningen påverkar honom och hans beteende och ni hamnar i en ond cirkel där du blir ännu mer spänd och han känner av det än tydligare. 

För att se om det går att bryta den onda cirkeln skulle jag vilja förslå att du försöker avstå från att utvärdera din sons kärlek till dig, och i stället bara ägna dig åt att vara med honom på hans villkor och med den kärlek du känner för honom. Vad händer med dig när du är med honom utan att förvänta dig tecken på hans kärlek? 

Om det här är svårt tycker jag att du ska fundera på att söka upp en psykolog som du kan få stöd av. Att bryta onda cirklar kan vara svårt, men med stöd brukar det bli lättare. Förhoppningsvis kan det skapa nya förutsättningar för er att mötas och där du kan känna ett lugn och en tillfredsställelse i din kärlek till honom.

Vänlig hälsning