2021-10-28
Ska vi förbjuda vår 12-åring att lyssna på rap-musik?
Vi är oroliga för vår nyligen fyllda 12-åring. Han är en ömsint, empatisk, kramgo kille som gärna sitter nära i soffan och som är omtyckt av både vänner och alla här i byn där vi bor. Men sedan åtta månader började han umgås med en klasskamrat som inte är så sund för vår son, eller rättare sagt: de är inte bra för varandra. De började snatta, lyssna på grov rap-musik, lade ut YouTube-klipp där de sa dumma saker. Vår son som vi annars haft en bra dialog med blev uppkäftig, arg och började svära som en galning.
I skolan har det blivit ännu värre, där har han hotat sin lärare, som han tycker har förstört hans liv. Läraren är väldigt hård och vår son klarar inte riktigt det. Han säger att han hatar sin lärare, vilket gör så ont i oss. Vi vet att han har blivit oskyldigt anklagad av sin lärare flera gånger, kanske för att han låter mest och högst. Men han har nog även lite svårt att se sin del, han ser kanske mest andras fel och brister.
Vi tror inte att hans hot skulle gå till handling, men tror att han tar efter budskapet i de rap-låtar han lyssnar på (”I cut your toung, I cut your head” eller liknande uttryck). Vi vill inte att han ska lyssna på skiten, ursäkta uttrycket.
Ska tillägga att vår son undviker att se rysare och thrillers, han gillar inte blod i filmer, men spelar gärna våldsspel.
Nyligen beslöt vi tillsammans med den andre pojkens förälder och skolan att de skulle ta timeout från varandra. Det har blivit lite bättre, åtminstone här hemma. Hans attityd och kroppsliga spänningar har släppt, han är inte lika arg, men samtidigt känns det som att vi får tassa på tå så han inte går i gång. Men problemen i skolan är kvar, de har satt in resurser men det verkar inte hjälpa.
Ska även tillägga att vår son är under utredning på Bup, mycket på hans egen begäran eftersom han tycker att ilskan är jobbig och belastande. Vi misstänker adhd, men han har ingen kroppslig hyperaktivitet.
Det som vi fasar mest över är hans intresse för kriminellas leverne och gängbrutaliteten som han ger uttryck för och ilskan och hatet gentemot hans lärare. Vad kan Bup hjälpa oss med? Behöver han medicin, samtalsstöd? Vad tyder detta intresse för farligheter/råhet på? Är det ett rop på hjälp?
Psykolog Mathias Ortlieb svarar:
Vilken dramatisk förändring för er son på så kort tid! Förstår verkligen att det har varit kaotiskt och otroligt jobbigt för er!
Spontant ser jag fördelen med att det då också framstår som en fas, en tillfällig fascination som också kan blåsa över. Det hade för mig som psykolog varit mer bekymmersamt om han i ”grunden” hade varit antisocial och utmanande från start.
Det låter lite som att er son, mer eller mindre helt plötsligt, gick från att exponeras mot kulturen och miljön i er by till att exponeras mot en ny miljö som introducerades via en kompis och musik. Sannolikt skapades det då en fascination för detta nya och okända, och där han befinner sig i utvecklingen, blev detta en omvälvande och stark upplevelse.
Barn har så klart inte samma förmåga och erfarenhet att hantera sådan information som vuxna och kan heller inte överblicka konsekvenserna på samma sätt som vuxna. En fördel med ert barn är att han i sin personlighet verkar vara empatisk och kärleksfull, något som säger mig att han med rätt stöd kommer att återgå till det ”normala” efter att denna fas gått över.
Utöver det som jag skrivit ovan så tänker jag absolut att, skulle utredningen på Bup visa exempelvis adhd, hjälper förmodligen medicinsk behandling för vissa av hans svårigheter. Det låter även som att samtalsstöd skulle vara en bra idé, främst för att han bär på så mycket ilska och spänningar.
Dock tror jag att det viktigaste jobbet är det ni gör hemma och när ni samverkar med skolan. Det är svårt att begränsa hans exponering mot rapmusik och begränsningar över lag kan ju faktiskt få motsatt effekt. Begränsningar behöver ske utifrån en bra förklaring från er sida och inte bara mer eller mindre som en bestraffning.
Det är viktigt att förstå varför han hamnat i detta och det kan ni bara ta reda på genom att prata med honom och inte genom att skuldbelägga. Är det så att han just nu känner sig begränsad i det livet han lever? Pratar han om att han inte trivs i byn? Vad har han för intressen förutom det som du ovan beskrivit? Är han en kille med intressen som kanske inte är helt normativa för den ort där ni bor?
Jag ser hela den här processen som ett uttryck för att han tänker på alternativ till det liv som han lever nu, och inte som ett genuint intresse för kriminalitet och våld. Genom att försöka utforska hans tankar och behov kanske ni kan skapa en bättre tillvaro för honom där han inte ”behöver” visa aggression på det sättet som han gör nu?
En del av problemet består förmodligen också i att ni som föräldrar enbart ser negativa aspekter med hans fascination för rap. För honom är det ju (just nu) precis tvärt om! Jag tror att ni behöver bemöda er om att se positiva aspekter av exempelvis musiken han lyssnar på, det kan ju vara bra musik trots budskapet.
Jag tror att ni når längre genom att bekräfta honom i att ”ok, vi förstår att du gillar detta” och sedan försöka ta nästa steg ”vad är det som du gillar med det?” för att sedan gå vidare med ”finns det olika och eventuellt andra sätt som kan tillgodose ditt intresse som inte innehåller att vara våldsam och hotfull?”.
En annan, som jag tycker, viktig aspekt är sonens och er relation till skolan. Det är för mig helt centralt att man har en rimligt god relation mellan hem och skola för att kunna främja ett barns utvecklig.
Du skriver att din son fått skulden för diverse saker och det låter som att det kanske skapats en negativ bild av honom där. Som föräldrar behöver ni vara med och samverka med skolan och med den specifika läraren för att få in alla på samma spår, ni behöver fokusera tillsammans på att skapa trygghet och förutsägbarhet för er son. Genom att komma överens om hur rapportering mellan hem och skola ska se ut, att ni har återkommande avstämningar samt att ni pratar om missförstånd när de kommer upp (och löser dem), är viktiga aspekter.
Ni och er son behöver skolan och därför behöver ni arbeta för att det ska vara goda och produktiva relationer mellan er. Jag har tyvärr ofta varit med om när det blir skyttegravskrig mellan hem och skola och den som drabbas värst av detta är eleven.
Jag hoppas att det jag skrivit kan vara till stöd för er i det som ni nu går igenom.
Ta hand om er!
