10/28/2011

19-årig son som bara spelar dataspel

Jag är orolig för min son som hoppade av gymnasiet för han var skoltrött. Vi försökte hitta andra vägar med praktik och så men till slut blev det fel det också. Han blev sittande hemma och spelade mkt dataspel. Vände gärna på dygnet och det blev en ohållbar situation.

Han öppnade sin dörr en dag och sa att han skulle flytta till Gbg för studier inom privat skola utan csn. Dessutom kostade utbildningen en hel del pengar. Men vi tänkte , ja nu har bubblan spruckit och han har hittat något han vill.

Det gick till mitten av maj i år, sedan var den utbildningen färdig och han hade spenderat upp alla sina sparpengar! Han kom hem och fick jobb över sommaren. Vilket var jättebra. Nu är det jobbet slut och han har åter slutit sig i sin värld med omvänt dygn och spelar dator jämt. Att söka skolor, jobb eller annat dylikt är långt borta. Han behöver inte jobba, han bor ju ändå hemma. är hans kommentar när vi försöker hjälpa han att leta och söka jobb.

Vi är ovänner hela tiden. Han mår inte bra, vi mår inte bra och hans syskon mår dåligt. Jag har sån ilska, besvikenhet och känner hopplöshet när vi ska prata så allt blir bara tokigt.

Jag vet inte hur jag ska hjälpa honom eller uppmuntra honom på bästa sätt så det blir bra för oss alla. Jag vill verkligen hans bästa men det känns som om han tycker att vi vill slänga ut honom.

Hur ska jag gå tillväga för att kunna hjälpa honom på bästa möjliga sätt utan att bli arg, frustrerad och ledsen. Han har slutit sig mer och mer från sina kompisar.


Ingrid Gråberg svarar:

Det är såklart frustrerande att se på när ens barn stänger in sig på rummet och verkar helt uppslukad av dataspelande. Och det är inte konstigt om man reagerar med ilska när en 19-årings enda argument för att inte söka jobb eller utbildning är att han bor hemma. Det din son förmedlar till er är att han inte behöver ta något som helst ansvar för sitt liv och sin framtid så länge han bor kvar hemma. Jag anar även att han varken hjälper till med städning av gemensamma utrymmen i hemmet eller bidrar ekonomiskt till hushållet. Klart att du blir arg, frustrerad och ledsen. Tyvärr löser det inga problem – och det är du ju smärtsamt medveten om.

Nu vet jag förstås inte allt vad ni föräldrar har gjort i er strävan att hjälpa er son, men av brevet att döma så verkar ni huvudsakligen varit inriktade på att uppmuntra honom att söka jobb. Eftersom ni inte fått någon positiv respons på det, så kanske ni behöver ändra fokus och försöka ta reda på hur er son tänker och känner. Hur mår han? Vad har han för tankar om framtiden? Att han sitter så mycket framför datorn, är det en verklighetsflykt eller har han fastnat i någon form av beroende? Styrs han i första hand av lustprincipen? Är han deprimerad? Har han ångest?

För att få svar på alla frågor kan det krävas många samtal. Hitta lämpliga stunder när oddsen är goda för att han ska vara mottaglig för er omtanke och ert intresse. Var noga med att lyssna och undvik att göra samtalet till ett förhör/en intervju.

Skulle det framkomma att sonen är deprimerad och/eller ångestfylld behöver han ju få hjälp med det. Får ni inga misstankar åt det hållet så är det rimligt att ni vänligt, men bestämt, ställer krav på honom – både när det gäller att försöka hitta någon sysselsättning och att hjälpa till i hemmet.

Är man 19 år (och fullt frisk) kan man inte ställa krav på att bli försörjd av sina föräldrar utan någon form av motprestation. Nu kanske sonen har pengar kvar som han tjänade i somras, men de tar så småningom slut och då finns det i alla fall en chans att han blir mer motiverad att prestera något i utbyte mot ekonomisk ersättning.

Att vara förstående, hjälpsam och uppmuntrande och samtidigt ställa krav och sätta gränser kan många gånger vara en svår balansgång. Om ni i första hand lägger vikt vid att begripa er på er son och hans beteende, istället för att medvetet eller omedvetet tolka situationen och tro att ni vet vilka avsikter han har, så tror jag att det är lättare för er att hålla era egna känslor i schack.

Med vänlig hälsning,