Min mans add förstör mitt liv
Min man har add och jag får ta allt ansvar hemma. Han gör saker i hemmet men måste ha tydliga instruktioner. Jag får påminna honom om det mesta. Han sköter sitt jobb och annat som är av väl inarbetad rutin, men han har inget eget driv. Han kommer aldrig med idéer, engagerar sig inte gällande något och han skulle inte ens komma på tanken att föreslå en promenad.
Jag får ta alla beslut. Vill jag till exempel att vi åker på semester så följer han gärna med, men han hjälper inte till att planera budget, boka biljetter eller välja resmål.
När vi inledde vår relation så förstod ingen av oss att han hade add. Jag trodde att han var ung och lite lat. Hade jag vetat hur mycket jobb som skulle krävas av mig så hade jag aldrig inlett relationen, skaffat barn eller köpt hus med honom.
Jag känner mig ensam, trött och stressad. Jag känner mig ensam vuxen i relationen. All tid jag lägger på att skriva listor, förklara saker och påminna är tid som jag hellre hade lagt på mig själv eller barnen.
Jag har letat info och stöd för mig som anhörig, men allt jag hittar är info om add och hur man kan hjälpa den personen. Men vi anhöriga då? Hur ska man orka leva med någon som glömmer det mesta? Någon som helt saknar motor?
Skilsmässa är ett alternativ, men han skulle inte ta tag i de detaljerna heller. Jag orkar inte ensam göra detta jobb. Min mans add har förstört mitt liv. Jag känner mig utbränd och sviken. Hur ska jag orka?
Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:
Tack för din öppenhjärtiga fråga till oss. Du avslutar med att du känner dig utbränd och sviken, och hela ditt brev andas mycket ilska, besvikelse och uppgivenhet. Jag lider med dig i din situation. Har problemen gått så pass långt att din kärlek till honom tagit slut? Du skriver att du tänkt på skilsmässa.
Det finns många bottnar i ditt brev. Jag börjar med lite reflektioner kring din mans diagnos. Utifrån hur du formulerar dig är det som att ni båda lägger ansvaret för den uppkomna situationen på din mans add (som är en förkortning av Attention Deficit Disorder, vilket är en form av adhd, men där hyperaktiviteten saknas). Men ingen människa är ju sin diagnos.
Att ha add betyder att man har svårigheter inom vissa områden, inte att man är oförmögen. Man kan oftast hitta kompensatoriska strategier. Vidare tänker jag att den obalans du beskriver i arbetsfördelning inte är helt ovanlig i heterosexuella relationer – att kvinnan är projektledare och tar huvudansvar för barn och hem. Man kan utveckla mönster där den ena ligger steget före, vilket möjliggör för den andre att inta en mer tillbakalutad roll. Har man då dessutom svårigheter med initiering, organisering och genomförande blir det såklart ännu mer bekvämt att lämna över ansvaret för olika uppgifter.
Jag blir nyfiken på hur dialogen er emellan gått under årens lopp, och hur villig din man varit att bidra till lösningar på era problem?
En annan sak jag fastar vid är att du känner dig lurad. Du skriver att du aldrig gett dig in i ett familjebildande med honom om du hade vetat om hans add. Samtidigt var ju problemen synliga redan i början av er relation. Du valde att leva med honom, och hoppades att problemen skulle försvinna med mognad och över tid.
Att äga eget ansvar för en uppkommen situation är viktigt för att kunna genomföra en förändring. Även om det är synd om dig för allt lidande ditt kämpande skapat för dig, så ger inte en offerposition kraft. Tvärtom genererar en sådan ofta känslor av kollaps och uppgivenhet. Det är okej att tycka synd om sig själv i stunder, men man behöver också ta ansvar för sin egen roll i den uppkomna situationen för att ta kommando över en förändring.
Att du känner dig trött, stressad och ensam som vuxen i er relation är reaktioner du verkligen behöver ta på allvar. Jag är helt enig med dig om att anhörigas situation vid psykisk sjukdom och funktionsnedsättning inte får det utrymme det förtjänar. Anhöriga får ofta bära ett stort ansvar och göra enorma arbetsinsatser, samtidigt som de lämnas ensamma med mycket litet eget stöd.
Dessvärre får man i regel uppsöka detta stöd på egen hand. Ibland är det egna nätverket tillräckligt. Ibland behöver man få hjälp med strategier och förhållningssätt från någon som är sakkunnig inom området. Om man inte har någon utbildning i psykologi kan detta vara mycket svårt.
Således tycker jag definitivt att du ska söka professionellt stöd för att hantera din situation. Att du får ”lasta av dig” emotionellt tror jag kan vara en bra början för att lösa er situation. Vidare skulle det också vara bra, när du ansamlat kraft för det, om du och din man gick till en parterapeut och gemensamt pratade om era problem. Det låter som att ni hamnat i ett låst läge, där ni behöver professionell hjälp både för att få ventilera besvikelse och ilska, men också för att hitta varaktiga strategier och lösningar. Detta är viktigt oavsett om ni väljer att gå vidare med er relation eller avsluta den.
Jag hoppas detta svar gav dig lite nya perspektiv, även om jag tänker att det är viktigt för dig att samtala med någon för att kunna komma vidare med din situation.
Ta hand om dig!
