11/17/2011

Min 2-åring får panik när han ska till sin pappa

Jag och min sons pappa bor inte tillsammans. Separerade när han var 9 månader. Han bodde till en början på heltid hos mig, sen blev det varannan vecka.

Men nu dom senaste veckorna så har det varit jobbigt. Han får panik när han ska till sin biologiska pappa (som bor hemma hos farmor) Vill inte. Inte sova där, inte farligt- säger han hela tiden.

Pappan säger allt är bra. Men det köper jag inte. För han skriker från det att man sagt hej då. Det är väldigt jobbigt att lämna bort han när han blir så. Han ser mer sin styvfar som pappa. Han kallar biologiska pappan vid tilltalsnamn,inte pappa. Utan pappa för sonen det är styvpappan.

Sen på kvällarna när han ska sova gråter och skriker han. Sen pratar han mycket om Monster- samt : Inte farligt. Varför säger han så?

Snälla hjälp mig!


Jenny Klefbom svarar:

Jag ser av ditt mail att du har funderat mycket över vad du ska tro om din sons vistelse hos sin far. Du har ägnat mycket möda åt att försöka tolka det han säger, och hans beteenden, för att få ledning i hur du ska förhålla dig. Jag skulle vilja uppmana dig att lägga mindre vikt vid vad din 2-åring förmedlar, och mer vikt vid vad du själv känner och tänker.

Det går inte att tolka en 2-åring på det sätt som du har gjort; det de säger handlar inte alltid om deras faktiska liv och omständigheter. Att de skriker eller gråter betyder inte alltid att någonting är dåligt för dem osv. Och sist men kanske viktigast av allt: Det är helt fel och ett alldeles för stort ansvar för en så liten pojke att vara den som ska förmedla till dig hur han har det hos pappa. Faktum är att många av de känsloutspel vi ser hos små barn beror just på att de har fått ta ett för stort ansvar i samband med föräldrars separation, snarare än på separationen i sig. Känsloutspelen har alltså inte så mycket med er som personer att göra, utan blir i det här perspektivet snarare en spegling av den lite turbulenta tillvaron.

Om man då inte kan tolka små barn på det konkreta sätt som du har försökt göra, hur ska man då förstå vad det är han försöker förmedla? Att ett barn har en starkare bindning till en förälder än den andra till exempel, vad kan det bero på? Först och främst kan det förstås bero på att man har haft mer kontakt med den föräldern. Så verkar det ha varit för er, med tanke på att din son bodde hos dig på heltid sin första tid.

Jag tycker att det var klokt av hans pappa att avstå från sina behov då pojken var jätteliten, och i stället se till barnets bästa. Men att det ska fortsätta att ha varit ett klokt beslut bygger förstås på att du är beredd att medverka till att deras relation får en chans att växa nu när han har blivit äldre.

Andra anledningar bakom att barn blir mer bundna till en förälder kan vara att de känner av omvärldens förväntningar, att de upplever att den föräldern ”behöver” dem mer, att de har fler leksaker, kompisar, syskon, styvförälder eller vad det vara månde som lockar hos den ena föräldern.

Hur kan man vidare tolka det faktum att han skriker vid lämning till pappa? En möjlighet är förstås att pappa – eller farmor – utsätter honom för något allvarligt då han är hos dem. En annan, och betydligt vanligare, anledning bakom sådana här känsloreaktioner är att barnets agerande handlar om den förälder det lämnar. Dels är det för alla barn jobbigt med separationer. Dels påverkas barnet av hur föräldern som barnet ska lämna känner. Du skriver ju att du inte köper pappans försäkringar om att allt är bra när er son är hos honom. Det känner din son med största sannolikhet av, vilket kan leda till att han blir orolig, eller att han helt enkelt bara lever ut dina känslor.

Du skriver också att han ser sin styvpappa som den främsta fadersfiguren. Jag skulle vilja säga att det ytterst är du som bestämmer vem han ska se som sin pappa, genom att uppmuntra den ena eller andra relationen, och ge dem ditt känslomässiga erkännande. Det är förstås fantastiskt för din son att ha en styvpappa som bryr sig om honom, men det ska inte hindra honom från att få ha tillgång till sin biologiska pappa, som faktiskt bör vara hans främsta fadersgestalt med tanke på hur ni har ordnat det med delat boende.

Om du har anledning att hysa misstankar om att allt inte står rätt till hos pappa så måste du agera. Helt oavsett vad din son uttrycker. Det ska inte ha med saken att göra överhuvudtaget, utan det är ditt och pappans samarbete som ska vara så pass välfungerande att du vet ungefär hur han har det under pappaveckorna. I ditt fall finns även farmor på plats hemma hos pappa, så jag tänker att det finns flera personer att prata med om hur din pojke har det hemma hos dem. Klarar ni inte av att samarbeta så pass väl att du kan börja känna förtroende för situationen, bör ni söka hjälp hos familjerätten med samarbetssamtal. Misstänker du att det pågår allvarliga övergrepp hemma hos pappa, så bör du i stället göra en omedelbar anmälan till socialtjänsten.

Om det däremot är så att du innerst inne känner att det nog är ganska okej hemma hos pappa och farmor, vilket det förstås kan vara även om det är helt annorlunda mot hur det är hos er, så behöver du börja skicka ut helt andra signaler till din son. Han har rätt till båda sina föräldrar, och han behöver få lugnande och uppmuntrande signaler från dig när det gäller hans veckor tillsammans med sin pappa.

Slutligen vill jag tillägga att en vecka är en lång period för ett så litet barn som ert. Du skriver inte heller hur övergången till varannanveckasboende har skett; om ni har infört det plötsligt, eller successivt utökat tiden hos pappa. Kanske är det just en plötslig och stor förändring av livet, eller att perioderna hos vardera förälder är lite för långa för er pojke för att han ska orka med att hantera separationerna som ligger bakom hans reaktioner.

Vänlig hälsning,