11/9/2011

Återkommande oro - GAD?

Mitt problem är att jag drabbas av återkommande oro och "katastroftänkande" vad gäller alla möjliga situationer. Det kan handla om vardagssaker, t ex kan jag älta en småbitsk ordväxling på jobbet i flera dagar efteråt eller att inte få en lägenhet såld ett halvår innan försäljningsförsök ska starta.

Problemet är väl typiskt - jag grubblar och oroar mig och bygger upp tanken så mycket att den intar nästan "katastroftillstånd", dvs tänkandet blir destruktivt och helt inriktat på negativ utgång.

Men mer jobbigt blir det av större händelser i livet. Om bara några veckor ska jag bli pappa för första gången i mitt liv, vid 35 års ålder. Min sambo är lite äldre än jag - 39 - och "givetvis" började jag redan tidigt älta risken för att barnet ska födas med Downs Syndrom.

Mitt beteende är typiskt för mig själv - jag hittar en detalj att haka upp mig på, länsar nätet på alla information jag kan hitta, hittar så klart mestadels de olyckliga historierna och andra ältande människors berättelser (som ju alltid är lite överrepresenterade på nätet) och sedan är katastroftänkandet snart igång.

Jag kan inte hålla mig borta från tanken på att mitt ofödda barn skulle kunna ha Downs Syndrom! Det paradoxala (som förmodligen är ganska typiskt också) är ju att jag samtidigt inser hur tvångsmässigt och irrationellt detta ältande är. Det finns egentligen ingenting som talar för DS!

Vad gör man åt sådant här? Jag tippar på att jag har en lindrig variant av GAD? Mitt liv fungerar bra i övrigt.


Ingrid Gråberg svarar:

Precis som du skriver så är det både paradoxalt och typiskt att man kan inse att ens tendens att oroa sig är både tvångsmässig och irrationell, utan att man för den sakens skull kan låta bli att oroa sig.

Att reflektera kring saker som hänt och att tänka igenom olika tänkbara scenarier gällande framtiden är dock i grunden något bra. Det är den här typen av tänkande som skiljer oss människor från övriga djur, alltså förmågan att utvärdera händelser/beteenden och planera för framtiden.

Problemet är att det kan bli för mycket av den här varan ibland och att vi glömmer bort att leva i nuet och njuta av tillvaron. Det är till exempel katter och hundar mycket bättre på än vad vi är.

I det informationssamhälle som vi människor lever i idag är det dessvärre lättare att hitta saker att oroa sig för, än när vi levde i grottor och jagade mammutar. Inte så att vi lever farligare idag – tvärtom så är det betydligt tryggare att jobba på kontor än att jaga mammutar och genomsnittsåldern har ju ökat markant. Men vi känner ju till en väldans massa fler faror än vilda djur och naturkatastrofer idag. Och vår tillvaro är något mer komplicerad. Vi har tillgång till så mycket information att det finns en hel uppsjö med saker som vi skulle kunna oroa oss för; allt från börskrascher och misslyckade karriärer till miljögifter och sjukdomar. (Fler tips än så kanske du inte behöver…)

Hur lätt vi har att oroa oss är olika från start. En del går genom hela livet och rycker på axlarna åt det mesta och utgår hela tiden ifrån att allt ordnar sig, medan andra oroar sig för allt och inget. De flesta av oss befinner sig någonstans mitt emellan dessa extremer. Ibland oroar vi oss och ibland rycker vi på axlarna.

Om man har mer slagsida åt oron än åt ”låt gå-hållet”, så har man också en tendens att lägga märke till allt som kan signalera fara. Och den som söker finner. Letar du efter indikationer på fara så kommer du också att hitta det. Sedan är det, precis som du påpekar, så att negativ information har en tendens att sprida sig mer än positiv sådan. Ta bara nyheterna. Inte rapporterar de om ett flygplan som har landat lyckligt efter en stillsam färd i luften. Nej, de gör inte det, för det är ingen nyhet att de flesta flygresor genomförs helt utan otrevliga incidenter.

Detta bör du alltid hålla i minnet. Det som inte rapporteras är allt det där som fungerar som det ska. Förvisso finns det folk som bloggar om att de ska äta fiskpinnar till middag, men de bloggarna kanske inte du lägger märke till. För du surfar väl inte runt på nätet och använder sökord som fiskpinne?

När du läser det här har du förmodligen redan blivit pappa och förhoppningsvis har allt gått bra. Och hur det än har gått så var utgången inte påverkad av din oro. Det om något behöver man påminna sig om, om och om igen. Att katastrofer inträffar, eller låter bli att inträffa, oavsett om vi oroar oss för det eller inte. Vidta åtgärder för att minska risker för att saker ska hända är naturligtvis bra, men oron i sig håller inte katastroferna borta. Upprepa den slutsatsen för dig själv så många gånger du behöver och fråga dig själv hur mycket tid du lägger på oro och vad du skulle kunna göra istället under den tiden. Om det inte hjälper kanske du kan låna någon självhjälpsbok om ältande eller ta kontakt med en psykolog eller psykoterapeut.

Lycka till!

Här kan du läsa mer om:
Ångest
GAD (Generaliserat ångestsyndrom)

Med vänlig hälsning,