Utanför i ny förskoleklass
Min son började förrförra veckan i en förskoleklass där han inte känner någon eftersom han gick på en förskola längre bort (vi har flyttat inom samma stad). Han var entusiastisk och modig, och har varje morgon lämnats utan problem. Men han berättar att rasterna är det tråkigaste, för då är det ingen som vill leka med honom. Han berättar att när han frågar om han får vara med svarar de nästan alltd "nej". Han säger att de inte är taskiga men att ingen vill leka med honom.
På sin förskola var han (enligt personal, honom själv och vad vi upplevde) mycket populär och hade ett härligt gäng, och han lekte (leker fortfarande) ofta med dem på fritiden. Han har dock alltid varit en försiktig person som tar det säkra före det osäkra. Om någon säger att han inte får vara med går han därifrån tror jag.
Hittills har ingen i nya klassen verkat vara intresserad av att leka med honom. Det verkar vara en annan kultur på nya skolan med andra sorters intressen och lekar bland barnen jämfört med var vi flyttade från.
Tycker du vi som föräldrar ska avvakta eller ta upp detta med personalen? Vid hämtning frågar jag personalen hur det har varit, och de svarar alltid att det har varit bra. En av dem brukar säga att det kan ta tid för barn som inte känner någon att komma in i gemenskapen. Det skär i hjärtat att lämna och veta att rasterna "väntas ut" av vår son.
Jag är så rädd av han ska förbli utanför i klassen och aldrig komma in i gemeskapen.
Ingrid Gråberg svarar:
Jag tycker absolut att ni ska ta upp saken med personalen och inte vänta på att problemet ska lösa sig av sig självt. Visst kan det ta tid att komma in i en ny grupp så pass att man känner sig riktigt hemma och som en del i gänget, men när det handlar om så här små barn har de vuxna ett stort ansvar att hjälpa till och underlätta för en ny elev att komma in i gemenskapen.
Till att börja med borde det vara självklart att eftersträva ett klimat i klassen (oavsett årskurs)som kännetecknas av värme, respekt och acceptans. Ett sådant klimat gör eleverna mer benägna att ta emot nya klasskamrater med öppenhet och nyfikenhet.
Man kan inte förvänta sig att 6-åringar ska förstå vad som krävs av dem för att en ny elev ska känna sig välkommen i klassen. Inte heller kan man tvinga barn att leka med varandra – det blir sällan bra. Däremot kan personalen ordna lekar och gruppaktiviteter under lektionerna som främjar samarbete. De kan tänka lite extra på nykomlingen när de ska bilda grupper och planera bestämda platser i samlingar eller i matsalen. Och de kan vara ute på raster och starta upp lekar som alla kan vara med i.
Dessutom både kan och bör man lära 6-åringar att ta andras perspektiv, att sätta sig in i hur det kan kännas för den som inte får vara med och leka till exempel.
Nu vet vi ju inte riktigt hur det fungerar i din sons skola, eller vad som inte fungerar. Det vi vet är hur din son upplever det hela. Vi vet inte hur han frågat, vilka han pratat med eller hur många gånger han tagit initiativ till att leka. Jag ifrågasätter inte hans upplevelse, men är öppen för att han kan ha övertolkat saker och att andra inblandade kan ha en annan upplevelse.
Mitt råd till dig är att ta din sons upplevelser på allvar samtidigt som du är öppen för att det visst kan finnas en eller flera klasskamrater som är intresserade av att leka med honom. Om du har möjlighet skulle det vara bra om du kunde vara med en hel dag i skolan, för att bilda dig en egen uppfattning av hur det går till på raster och lektioner. Din närvaro kan förstås påverka både din sons och andras beteenden, men är du där tillräckligt länge och håller dig i bakgrunden kommer du ändå få ett hum om hur det är.
Med vänlig hälsning,
