10/31/2011

Plågsamma tankar om hur det ska gå för familjen om jag dör

Jag har ett problem som inte vill ge med sig. Jag har inte haft det särskillt länge, ca 6-7 månader, men jag börjar få lite svårt att kontrollera det nu.

Saken är den att så fort jag blir ensam så börjar tankarna snurra i mitt huvud om att jag snart kommer att dö, jag börjar planera för min begravning, tänker ut lösningar för att min fru inte skall bli efterlämnad med de lån vi har gemensamt och sen mina lån i mitt företag osv. Jag försöker hitta på lösningar på hur barnen kan klara sig utan pappa. osv. osv. Men sen till det konstiga, då jag kommer hem till familjen så känns allt bra igen och jag är verkligen lycklig med 4 barn och fru.

Har även ett välmående företag med mycket jobb. Jag ligger borta ganska mycket i veckorna då jag jobbar på annan ort. Då jag sätter mig i bilen eller lägger mig i sängen ensam så börjar "rösterna" i skallen att jag måste reda ut allt innan det händer något..

Jag vet inte riktigt hur jag ska få bukt med det och vill gärna ha råd.. Blir så trött på mig själv.. Jag är bara 29 år och det är väl lite tidigt att ha det Vita arkivet skrivet redan.. Tacksam för svar.


Ingrid Gråberg svarar:

Att fylla i det ”Vita arkivet” i syfte att underlätta för de efterlevande vid ens egen död kan man egentligen inte göra för tidigt, eftersom döden faktiskt kan inträffa plötsligt och alldeles för tidigt. Däremot kan det vara idé att uppdatera ”Vita arkivet” om man hunnit bli 80 år och skrev ner sina önskemål och praktiska upplysningar när man var 29. Risken, eller chansen, finns att du hinner ändra uppfattning mer än en gång under årens lopp.

Dina funderingar kring hur det ska bli för din fru och dina barn om du dör visar att du är en ansvarstagande och empatisk person. Problemet är att du fastnar i dessa tankar. Jag är osäker på om du menar att du har vidtagit åtgärder, såsom att fylla i Vita arkivet, eller om du bara tänkt att du ska/borde göra det.

Om det hittills bara stannat vid tankar, så kan det vara idé att du faktiskt gör det du tänker och ser över olika praktiska lösningar. Om du redan gjort det du kan och ändå inte förmår att släppa tankarna, ja då finns det två alternativ som du kan prova var för sig eller tillsammans.

Det ena är att ifrågasätta dina tankar om döden. Hur sannolikt är det att du kommer att dö inom kort? Vad talar för respektive emot? Är du benägen att ta onödiga risker när du kör bil? Lider du av någon allvarlig sjukdom? Har du släktingar som blivit riktigt gamla? Tränar du och äter sunt? Vad är nyttan av att oroa sig för döden? Minskar det risken att du dör i förtid? Gagnar det dina efterlevande?

Det andra alternativet är att fundera kring varför tankarna om döden dyker upp så fort du är ensam. Handlar det mest om saknad och en släng av separationsångest? Finns det ett uns av dåligt samvete med i bilden, dåligt samvete över at vara borta så mycket från familjen? Är det ett nödvändigt ont att jobba på annan ort, som du helst skulle vilja slippa? Är det nödvändigt för att överhuvudtaget utföra det jobb du gör eller för att ha en hög inkomst? Har du trots ett välmående företag försatt dig i en sårbar ekonomisk situation med höga lån och utgifter, som gör att tillvaron snabbt kan försämras för hela familjen om det händer dig något?

Det framgår inte om du tidigare har haft tendenser att oroa dig och fastna i saker eller om det är ett helt nytt fenomen. Har det varit ett genomgående tema under lång tid kanske du ska överväga en professionell samtalskontakt. I annat fall kan ett naturligt första steg vara att prata igenom situationen med din fru. Berätta för henne om dina tankar och din oro, och prata om hur er livssituation ser ut – och hur ni vill att den ska se ut.

Våga tänka tanken högt hur det skulle bli om någon av er dör. Vad är din fru mest orolig för till exempel? Att prata om döden och dess konsekvenser blir ett sätt att avdramatisera det hela och förhoppningsvis kan ni tillsammans komma fram till vilka åtgärder ni eventuellt bör vidta.

Med vänlig hälsning,