Ska man inte kunna älska sitt barn villkorslöst hur det än beter sig?

Jenny Klefbom svarar:

Vad modig du är som vågar skriva om dina känslor. Just de här känslorna upplevs nog av många som ganska förbjudna och svåra att berätta om. Men du vågar, och det tror jag är jättebra, för i själva verket tror jag att alla föräldrar känner som du från och till.

Man ska älska sitt barn villkorslöst – hur det än beter sig. Men det betyder inte att någon kan ställa krav på exakt hur du ska känna varje stund. Vad den villkorslösa kärleken handlar om är att du inför ditt barn inte får ge efter för de negativa känslor alla föräldrar känner från och till. Att du klarar av det som barnet inte klarar; att se lite mer långsiktigt på er relation än vad känslorna i stunden vill få dig till. Det är det här som 3-åringen inte klarar, och som det är din uppgift att lära ut. Så genom att inte fullständigt tappa koncepterna och ”ge upp” så utgör du faktiskt en viktig modell för ditt barn. Det barnet inte klarar nu, vid 3 års ålder, ser han eller hon att man uppenbarligen lär sig med åren.

Det här innebär inte att du som förälder aldrig får bli arg, eller aldrig får tappa humöret. Det får man visst det, och det kan också vara något ditt barn lär sig av. Genom din ilska visar du var gränsen går. Men det är stor skillnad i hur man uttrycker sin ilska. Om man bestämt skriker att ”nu räcker det”, så har man ju sagt precis som det är. Men om man går över gränsen och bara fortsätter att skrika och skrika, eller till och med säger saker som att ”jag önskar att jag aldrig hade fått dig”, har man gjort något som kommer att ligga i vägen för er närhet under lång tid framöver.

Vad jag vill ha sagt med det här är att det är stor skillnad mellan vad man känner och tänker å ena sidan, och vad man säger och gör å andra. Och det är i det sistnämnda som det finns anledning att censurera sig själv. Dina känslor och tankar är dina, och inget som andra egentligen behöver veta så mycket om i alla lägen.

Känn dig alltså trygg med att alla känslor, i alla relationer, går upp och ner. Ingen kärlek är lika stark varje minut, dag ut och dag in. Men skulle du känna att förändringen är mer permanent, och att det börjar bli svårt att plocka fram kärlekskänslorna under en längre tid. Ja då kan det finnas anledning att söka stöd i sitt föräldraskap. Samma sak gäller förstås om din ilska tar sig destruktiva uttryck, eller om du själv känner att det händer att du tappar kontrollen över den.

Vänlig hälsning,