Problem med mitt känsloliv
För tre år sen dog min man i samband med en organdonation. Det är det absolut värsta jag någonsin varit med om i mitt liv.
Jag har aldrig gått och pratat med någon om hur det kändes eller hur jag tog det, har inte trott att jag har haft något behov av det. Vänner och familj har försökt ta upp det men jag har liksom avskärmat det och börjat prata om annat istället eller fört in det på något annat ämne.Men nu känns det som att det ligger kvar i mig och jag behöver få ur mig det, för att kunna gå vidare i livet.
Jag har svårigheter att knyta an till människor och har om en mur runt mig, när det kommer någon man i min väg så har jag så enormt höga krav på hur de ska vara och bete sig, och naturligtvis så jämför jag de med min döda man. Det funkar ju naturligtvis inte att vara ett helgon för en vanlig dödlig människa. :-)
De falerar och jag får liksom bekräftat att det inte finns någon man för mig, och då byggs det på ytterligare på den där muren. Jag känner på något sätt att jag har jävligt svårt att släppa in någon känslomässigt men däremot kan jag ha sex med män, och har även haft med några som det sen inte blivit något av med. Kanske jag skrämt bort de med att jag är ganska intensiv och på. Åtminstone mot de som är lite ointresserade, där kan jag verkligen vilja träffas men samtidigt så vet jag att så fort de blir intreserad av mig så svalnar jag direkt. Om någon gillar mig jättemycket så sluter jag mig som en mussla direkt.
Hur fan ska jag göra för att bli normal igen??
Philip Weiss svarar:
Du är helt rätt ute i det att du skulle behöva tala med någon om din förlust av din man. Att tala med någon utomstående professionell person är såklart väldigt annorlunda än att tala med vänner och familj. När du samtalar med en psykolog så behöver du inte ta hänsyn till honom eller henne utan kan fokusera helt på dig själv.
I mina öron låter det som om du inte har sörjt din man tillräckligt för att kunna gå vidare i ditt liv. Vid en svår förlust väcks oftast starka känslor som både sorg men inte så sällan också ilska. Sorgen kan vara nog så svår att släppa fram, men intellektuellt vet vi att den bör infinna sig.
Ilska har vi svårare för i samband med förluster. Man kan väl inte bli arg på en person som dog på det sätt som din man miste livet på? Det kan man visst det! Det var ju inte hans fel att han dog, men att han försvann ur ditt liv har utöver förlusten i sig skapat svårigheter för dig. Och det kan man vara arg på! Alla dessa bortträngda, oupplevda och opratade känslor inklusive de positiva känslor och minnen som också finns där tror jag bidrar till dina svårigheter i relation till män du träffar. Dels tror jag att du idealiserar din döda man i det att du känslomässigt inte har bearbetat hans död som jag beskriver ovan. Men vidare så tror jag att tilliten har fått sig en rejäl smäll. Alltså att du inte törs gå in i en nära beroenderelation till en ny man för du har inpå huden gjort erfarenheten att den du älskar och är beroende av plötsligt kan ryckas bort ifrån dig. Du VET att detta skulle kunna hända igen varför du håller distans till män som blir intresserade av dig. Det är en försvars eller överlevnadsstragi som du förmodligen utvecklat sedan din mans död. Så först av allt så tycker jag att du skall söka upp en leg. psykolog eller leg.psykoterapeut för att gå igenom dina känslor i relation till din mans död. I samband med detta tror jag att du behöver bygga upp din tillit till andra så att du bättre kan knyta an till andra människor i allmänhet och män i synnerhet. Bästa hälsningar
