10/17/2011

Min vän vill knappt gå ut

Jag har en vän som har varit arbetslös i ca 4 år. Det sista året verkar han ha blivit skygg för folk. Vi kunde gå på stan förut, i en större.stad, men nu för tiden vill han knappt gå ut. Han engagerar sig inte i jobbsökandet heller då arbetsförmedlingen ligger nere på stan. Har sagt att jag kan följa med men kommer alltid med bortförklaringar. Ännu värre att han bor hemma hos mamma, han är 25 år. Alla andra vänner har flyttat hemifrån.

Vet inte vad jag mer ska göra för att hjälpa honom.


Jenny Klefbom svarar:

Så som du beskriver din kompis liv, liknar det tyvärr en hel del unga människors liv. Det är inte ovanligt att man liksom bara blir sittande i sitt gamla rum hemma hos föräldrarna. Utan att ta för sig av livet som man ska när man är ung. Det är ju då man ska vara som mest sugen på att träffa folk, att uppleva saker, resa, utveckla sig och kanske komma igång med en utbildning, karriär, eller med ett förhållande. Men så blir det alltså inte för alla. Och det kan ha många olika orsaker.

För en del handlar det om att man inte känner att man duger i konkurrensen. Kanske hade man det svårt i skolan och står där med ofullständiga betyg, vilket kan vara ett stort hinder för att skaffa sig ett jobb eller söka till en utbildning. Kanske har man fått så många negativa svar på arbetsansökningar att man inte orkar med ett till. Kanske tycker man helt utan grund att man är sämre än andra, vilket kan bottna i dålig självkänsla eller depressiva känslor.

För andra handlar det om att man har skaffat sig dåliga, men i någon mån bekväma, vanor. Föräldrarna står för mat och husrum, och själv kanske man kan använda tiden till att sova, titta på teve och spela på datorn. Inners inne känner man kanske att man egentligen skulle vilja ha ut något mer av livet, men det är svårt att helt på egen hand bryta de dåliga vanorna och avstå ifrån bekvämligheten.

För ytterligare andra kan den uteblivna utvecklingen och drivkraften bero på något mer specifikt problem, som exempelvis att man har utvecklat social fobi, paniksyndrom eller har varit med om något hemskt som gjort att man inte kan ta sig vidare i livet.

Det du beskriver som din väns stora problem är hans folkskygghet. Om det stämmer att det är just det som är felet, så kanske han just har utvecklat någon slags rädsla, som handlar om att han är rädd för att utsättas för andras granskning eller kritik, eller som handlar om att han känner sig orolig för att något hemskt ska hända när han är ute bland folk, utan möjlighet till hjälp och till den trygghet som han har hemma.

Jag tycker att du ska ta och prata med din kompis om vad anledningen till hans isolering är. Handlar det om just någon slags rädsla, så är det väldigt troligt att den rädslan är irrationell, det vill säga att den delvis har sin grund i hans föreställningsvärld och inte så mycket i verkliga omständigheter. Är det på det viset så finns det bra hjälp att få.

Jag tror att din kompis innerst inne känner att det här inte är hållbart i längden. Det finns mycket få 25-åringar som vill fortsätta att bo hemma i all oändlighet, och bara själva tanken på det kan nog leda till en hel del ångest i sig.

Erbjud dig att ta kontakt med psykiatrin för hans räkning, och erbjud dig att följa med till det första besöket. Motivera honom med att du verkligen inte vill förlora honom som vän, och att du ser att det inte är bra som det är nu, förutom att du dessutom vill ha tillbaka honom som han var förut. Du vill ju kunna göra saker tillsammans med honom.

Bered dig också på att det kan ta lite tid, och några samtal, innan han vågar öppna sig lite mer för dig. Det troliga är att du inledningsvis kommer att få höra lite mer av bortförklaringar. Men då gäller det att vara starkt och stå på dig: Du ser ju att allt inte är som det ska.

Vänlig hälsning,