Orolig 12-åring
I somras hade vår snart 12-åriga dotter en jobbig upplevelse. Hon åkte på semester med bästa kompisen och hennes pappa. Pappan hade sin nya sambo samt en vän med. De hade i sin tur sina barn med. Min dotter var den enda som inte hade föräldrar där. De var i Danmark - 6 timmars resa från oss. De första 2 nätterna gick bra men sedan började hon smsa att hon saknade mig, sin mamma, och detta eskalerade till att hon inte kunde sova alls utan smsade 2 nätter i rad. Vi var då på resande fot och kunde inte komma direkt men hämtade hem henne efter dessa två nätter.
Det är ju inte alls konstigt att hon ville hem och saknade oss. Vid närmare eftertanke var det ju länge hon skulle vara hemifrån men det var också meningen att fler "kompisar" utan föräldrar skulle med. Med facit i hand skulle hon givetvis inte åkt men det kunde vi inte veta. Att sova över var det bästa hon visste förut. Men nu har det gått två månader sedan "resan"och hon har fortfarande skräck och oro bara jag ska iväg på ett möte. Ska jag flyga kan hon inte sova på natten innan.
Hon kan inte sova i egen säng och att sova över hos bästisen är inte att tänka på. Hon oroar sig så mycket att det upptar nästan hela hennes vakna tid. Hon mår dåligt och det gör ju vi också för hennes skull. Jag har försökt vara hemma mycket och stöttat henne men det verkar inte släppa. Behöver vi söka hjälp? Tacksam för goda råd.
Ingrid Gråberg svarar:
Vad som än hände under Danmarksresan så väckte den en rädsla för separationer hos er dotter. Hon har uppenbarligen blivit abrupt medveten om att den trygghet som ni föräldrar står för plötsligt kan försvinna. Det är ju lätt att förstå att man kan känna sig ensam och övergiven om ens egna föräldrar är långt borta samtidigt som kompisarna runt omkring en hela tiden kan få stöttning och uppbackning av sina föräldrar. Detta alldeles oavsett om det uppstått ovana och/eller obehagliga situationer eller inte.
Nu menar jag inte att ni gjorde fel som lät er dotter åka iväg med sin bästis. Att det – med facit i hand – inte är svårt att förstå hennes reaktion innebär inte att reaktionen var förutbestämd. Normalt sett så tyckte hon ju om att sova borta och då var det inte alls orimligt att tro att hon var mogen för att åka på semester med sin bästis – under förutsättning att hon kände pappan och hans sambo relativt väl. Nu blev det en negativ upplevelse och den har lett till att er dotter oroar sig väldigt mycket för att något ska hända.
Det du gör för att försöka hjälpa ditt barn är att vara hemma mera och stötta henne på olika sätt. Gissningsvis försäkrar du henne om att ”inget kommer att hända”, eftersom det är ett naturligt sätt att trösta och lugna sina barn på. När försäkringar inte hjälper så måste man byta strategi. Den som fastnat i orostankar låter sig bara tillfälligt lugnas av försäkringar och behöver därför ständigt nya försäkringar.
En bra strategi brukar vara att samtidigt som man tar oron på allvar undvika att försäkra. Istället kan man ställa motfrågor för att få personen som oroar sig att själv reflektera kring vad man oroar sig för egentligen och hur rimligt det är att katastrofen ska inträffa. Och reflektera över om oron i sig kan förhindra katastrofer eller om den bara tar tid från andra, roligare saker. Jag har en favoritfråga som jag ständigt tjatar om i samband med orosproblematik: Vad är det värsta som kan hända?
Så här skulle det kunna låta om dottern oroar sig för att du ska iväg på ett möte: Vad är det värsta som kan hända? Att du blir påkörd på väg till mötet. Vad är det värsta som kan hända om jag blir påkörd? Att du hamnar på sjukhus. Vad är det värsta som kan hända om jag hamnar på sjukhus? Att du dör. Vad är det värsta som kan hända om jag dör? …
Poängen med att fråga på det här sättet är att få fatt i katastroftankarna. Sedan kan man börja fundera över hur troligt det är att katastrofen kommer att inträffa och om oron kan hindra katastrofen. Kom bara ihåg att sannolikheten för att en katastrof ska inträffa ytterst sällan är noll, det vill säga undvik att säga ”nämen det kommer aldrig att hända”. Fokusera hellre på hur stor chansen är att det inte ska inträffa.
Om ni inte redan har gjort det så tänker jag också att det är angeläget att försöka ta reda på mer om själva resan. I vilken, eller vilka, situationer väcktes hemlängtan? Var det något som skrämde er dotter eller gjorde henne ledsen? Eller var det något speciellt som gjorde henne påmind om hur mycket hon saknade er?
Om inte oron/rädslan släpper inom kort, så tycker jag definitivt att ni bör konsultera en barnpsykolog. Ju längre tiden går, desto starkare fäste brukar oron få. Du kan alltid börja med att ringa den lokala BUP-mottagningen och be om telefonrådgivning som ett första steg.
Vänlig hälsning,
