Vill inte gå till gymnasiet
Jag är en kille på 19 år som nu går 3:e året på elprogrammet. Problemet är att jag väldigt ofta inte går till skolan, varför vet jag inte riktigt, känner bara ett oerhört motstånd när jag ska åka iväg på morgonen. Tror inte det har något med och göra att jag inte gillar själva kurserna, då jag gillar att hålla på med el osv på fritiden.
Detta har varierat då det funnits perioder då jag har varit i skolan hela veckor och så finns det perioder då jag har haft extremt mycket frånvaro, och jag är inne i en sådan nu. Jag har inte varit i skolan på flera veckor.
Jag mår bara sämre och sämre för varje gång jag tar beslutet att inte gå till skolan, och det blir bara svårare och svårare att gå nästa gång.
Jag har pratat med psykolog förut, men då gällde det mera att jag hade svårt att ta kontakt med andra och jag trodde att det kunde vara problemet, men tycker inte det känns så.
Har funderingar på att ta kontakt med en psykolog nu igen, och försöka lösa mitt problem en gång för alla. Har ni någon erfarenhet av sådant eller liknande problem hos folk, så dela gärna med er!
Ingrid Gråberg svarar:
Jag har träffat många genom åren som haft ett starkt motstånd mot att gå till skolan och det har funnits många olika orsaker bakom motståndet. Inte sällan handlar det om en kombination av flera faktorer. Men vad än orsaken må vara så är det i princip alltid så som du beskriver; att ju längre sammanhängande tid av frånvaro, desto svårare blir det att ta sig iväg till skolan.
Till slut kan man behöva professionell hjälp för att bryta den negativa spiralen av frånvaro och motstånd. Ibland räcker det med att ha ett möte med mentorn och lägga upp en plan för hur man ska komma tillbaka till klassen och komma ifatt med skolarbetet. Andra gånger kan skolkuratorn vara behjälplig och i en del fall finns det behov av att träffa en psykolog.
Du har tidigare träffat en psykolog med anledning av att du hade svårt att ta kontakt med andra. Just svårigheter med det sociala samspelet och/eller rädslor kopplade till sociala sammanhang är vanligt hos ”hemmasittare/skolvägrare”. Nu tycker du inte att det känns som den biten utgör ett problem idag, utan det verkar som att du själv verkligen är helt ovetande om vad som ligger bakom ditt motstånd.
Enligt min erfarenhet är det faktiskt sällan som personer direkt kan säga med bestämdhet att ”det är på grund av det här som jag inte kommer iväg till skolan”. Tvärtom så krävs det ofta lite detektivarbete för att komma orsakerna på spåret och hjälpa eleven att sätta ord på sina känslor och tankar.
Vanliga exempel på förklaringar till frånvaro i gymnasiet är: social fobi, överkrav i skolan, depression, mobbning, att man vänt på dygnet på grund av dataspelande på nätterna och så ren skoltrötthet förstås. Och när väl frånvaron börjat så tillkommer andra faktorer, såsom att man ligger efter med skolarbetet och att man oroar sig för vad lärare och klasskamrater ska tänka och säga när man väl kommer tillbaka.
Jag tycker nog att du ska ta kontakt med en psykolog och försöka komma fram till vad ditt motstånd bottnar i och tillsammans med denne hitta strategier så att du kan gå emot känslan som får dig att stanna hemma – fast du egentligen vill komma iväg. Ett alternativ kan också vara att först ta kontakt med skolkuratorn och se vad hon/han kan erbjuda för hjälp.
Vänlig hälsning,
