12/9/2009

Problem med relation till vuxen hemmaboende son

Min äldste son är 26 och bor hemma, jobbar inte, pluggar inte, vänder på dygnet. Han mår dåligt och skyller på mej och andra i omgivningen att han mår dåligt (jag och hans pappa skildes när han var 14).

Ett exempel på hur det kan vara. Det ska vara begravning av hans farfar på torsdag. Han sa ikväll vid middagsbordet att han behöver en kostym och det är bråttom. Jag var så trött efter jobbet att jag helst bara skulle vilja lägga mej och sova, men jag frågar ändå, eftersom han tog upp ämnet, om han vill att jag ska följa med honom ikväll och handla. Jag frågar också hur det är om han har skor och vit skjorta. Då blev han sur på mej, tycker att jag tar över ansvaret och häller ut sin tekopp över duken och smäller igen sin dörr.

Jag blir så trött, han behöver hjälp, men söker ingen, försöker bara provocera mej och skylla allt på mej att han mår dåligt. Jag vet inte hur jag ska hantera detta.


Philip Weiss svarar:

Min utgångspunkt är att alla vill utvecklas och ta ansvar för sitt eget liv i relation till ålder, utvecklingsnivå och livsomständigheter. Mitt intryck är att du och din som fastnat i ett låst relationsmönster.

Exemplet du tar upp belyser dina och din sons svårigheter. Sonen tar upp att han behöver en kostym och att det är bråttom. Alltså att du skall hjälpa honom, dvs. betala och ev. följa med till affären. Utgångspunkten här är att han är behövande och beroende av dig både ekonomiskt och som stöd. När du kliver fram och erbjuder hjälp och frågar om han har skjorta och skor så verkar det som om han blir kränkt för att du "morsar" honom.

Din son mår sannolikt dåligt pga att ni fastnat och att han inte kommer loss från dig. Jag får följande idéer kring hur ni skulle kunna gå vidare:

1. Var finns din sons far i denna situation? Om han finns tillgänglig så är han en nyckelperson att samspela med kring sonens utveckling. Att tillsammans med sonens far tala med er son kring hur han gradvis skall öka sitt ansvarstagande över sitt eget vuxenliv med avseende på ekonomi och boende.

2. Det är alltid bra att tala med andra föräldrar och ta del av deras erfarenheter av att hantera just frågor om hur man hjälper ens barn att bli mer självständiga.

3. Sluta curla! Utifrån ditt exempel om att sonen vill ha en kostym så är det något som du behöver fundera över om du skall finansiera. Numera kan man gå på begravning klädd som man vill. Genom att du är så snabb med att vilja hjälpa honom så fortsätter du lära sonen att han skall förlita sig på att mamma fixar allt!

4. Det är vanligtvis bra att sätta upp en deadline och hålla sig till den planen.

Alltså hur skulle det bli för dig/er att du formulerade en 2-stegsplan där din son inom en överskådlig tid tex. 3 månader skall ta ett jobb och efter tex ytterligare 3 månader skall skaffa eget boende. Detta förutsätter att du törs avstå från att försörja och curla honom. En sådan plan måste kopplas till konsekvenser alltså att om din son inte tar ett jobb så får han inga mer pengar av dig. Vidare att du står fast i att han måste flytta inom en 6 månaders period. Det leder ju till att du inte kommer att "behövas" på det sätt som hittills behövts. Som förälder innebär ens barns tilltagande vuxenhet både en sorgeprocess men också en glädje över att ens barn står på egna ben.

Det jag skissar kommer givetvis att leda till konflikter mellan er. Dessa konflikter är kortsiktigt jobbiga, men om du står fast i dina beslut över tid så kommer det att lugna ner sig och din som kommer sannolikt att må mycket bättre. Er relation kommer troligen också att förbättras (bli mer vuxen till vuxen) över tid.

Hälsningar