11/3/2011

Min mamma tror jag är självmordsbenägen

Jag är en tjej som snart är 15 år och för någon kväll sen ljög jag för min mamma om vart jag befann mig. Jag sa att jag skulle sova hos en tjej-kompis när jag egentligen gick hem till en kill-kompis med några polare och planera att sova där. Anledningen till att jag ljög är att för hon inte skulle låta mig sova där annars. Så ungefär vid midnatt ringer hon min tjej-kompis föräldrar, och därmed förstod hon att jag ljög. Så hon hämta mig med bilen och vi åkte hem.

I bilen fick jag massvis med skäll av henne, väldigt mycket. Så när vi var framme gick jag hem medan hon skulle parkera bilen. Under tiden tog jag en kniv och börja skära mig själv på armen. Jag visste att jag skulle få mer skit hemma, så det var därför jag skar mig, för jag hoppades att hon skulle märka det och glömma bort allt innan som hade hänt och fokusera på mina skärsår istället. Såren är inte så djupa, bara tillräckligt så det började blöda lagomt mycket.

Dock märkte hon det dagen efter, och då hade vi ett långt samtal om att hon skulle kontakta skol-psykologen, men jag vägrar gå. Hon tror att det här är första steget för att ta självmord.

Jag har också lågt blodtryck, vilket gör att jag svimmar väldigt ofta! Alltid innan jag svimmar så ser jag bara helt vitt framför mig, sen precis innan jag blir medvetslös så kommer ett "spöke" eller någonting liknande mitt i allt vita och bara skriker. Paranoid är jag också. Men kan det vara någon "sjukdom" jag har? För hon syftar på det.


Ingrid Gråberg svarar:

Att du svimmar ofta har du redan fått en förklaring till, nämligen det låga blodtrycket. Kanske har du växt mycket på sista tiden. Det är inte helt ovanligt att långa tonårstjejer har en tendens att svimma. Själva svimningen, att tappa medvetandet, upplevs ofta som obehagligt och lite skrämmande, vilket sannolikt bidrar till din upplevelse av ”spöket och skriket”. Men tveka inte att prata med din läkare (den som konstaterade att du hade lågt blodtryck) om du är orolig för att du svimmar eller för det som händer i samband med det.

När det gäller skärandet framgår det inte om det var första gången som du skar dig, då när du ville slippa mer skäll på grund av att du ljugit om var du var någonstans, eller om det är ett beteende som du ägnat dig åt även tidigare för att hantera jobbiga situationer och känslor.

Om det inte rörde sig om en engångsföreteelse, så håller jag med din mamma om att du bör träffa en psykolog. För även om självskadebeteenden inte utförs med avsikt att tillfoga sig själv livshotande skador, så kan det bli så av misstag. Att skära sig själv är inte bara allvarligt på grund av de skador och de permanenta ärr som de för med sig, utan beteendet i sig är som regel ett tecken på att man mår dåligt. Eller åtminstone är det tecken på att man inte har så bra strategier när det gäller att hantera jobbiga situationer.

Vad du lägger in i begreppet paranoid är inte lätt för mig att veta. Paranoia är ett grekiskt ord som betyder vansinne och ofta använder man ”förföljelsemani” som ett synonymt begrepp.

Inom psykiatrin finns det en diagnos som kallas Paranoid personlighetsstörning och som innebär att en person generellt är misstänksam och saknar tillit till andra människor. Det kan till exempel handla om att man misstänker att andra vill skada eller lura en, eller att man har en tendens att tolka det andra säger som kränkningar eller hot, utan att det finns någon grund för det.

Man kan också ha mer tillfälliga vanföreställningar om att man är förföljd på något sätt. Tror man på allvar att alla människor vill en något ont och att man till exempel riskerar att bli förgiftad varje gång man äter, ja då får man nog anse att man lider av en sjukdom. Men de flesta av oss använder till vardags ordet paranoid och menar något helt annat än att vi drabbats av vanföreställningar eller psykoser.

Sammanfattningsvis så räcker inte informationen i ditt brev för att kunna ta ställning till om du är sjuk och om du behöver hjälp. Samtidigt tänker jag så här: om det bara är din mamma som är orolig för att du är sjuk, så kan det ändå vara värt att få en professionell bedömning – om inte annat för att lugna henne.

Vänlig hälsning,