Min son såg sin pappa bli misshandlad
Min 5-årige son blev vittne när hans pappa blev attackerad och slagen. Helt fruktansvärd situation. Det blev ett slagsmål som slutade väl till slut (inga skador) men min son var givetvis väldigt ledsen och skakad av händelsen.
Förövaren skrek bland annat till min sons pappa att han skulle ”döda honom” och andra hemska saker. Jag var själv inte med vid tillfället.
Vi har pratat mycket om det här, men det är så himla svårt att veta vad man ska säga. Det här är ju en väldigt traumatisk upplevelse. Min son har egentligen betett sig som vanligt efter händelsen, men borde jag ta honom till en psykolog? Min son är väldigt bra på att prata om känslor och tankar i övrigt. Men jag är rädd att jag ska missa något och att det ska ge honom bestående men.
Hur märker man att ett barn är påverkad av en traumatisk händelse? Några varningstecken man kan hålla koll på? Jag har alltid haft filosofin att man aldrig ska slåss. Men nu såg han sin pappa göra det, fast i självförsvar. Hur förklarar man det? Att man får slåss – ibland ?!
Psykolog Sabina Gušić svarar:
Jag är innerligt ledsen över att din son och hans pappa var med om denna händelse. Det är förståeligt att du är orolig samtidigt blir jag glad av att du vill lära dig om traumatisk stress för att hjälpa din son.
Först och främst vill jag berätta för dig att vi människor, både vuxna och barn, är tåliga varelser. Alla människor är med om svåra saker och minst hälften av alla barn har varit med om minst en traumatisk upplevelse före vuxen ålder. Att hemska saker händer är tyvärr en del av livet, men det betyder också att vi har stor förmåga att överkomma dessa upplevelser. Det mesta talar för att din son kommer att klara sig bra trots denna obehagliga erfarenhet och det finns lyckligtvis saker som du och hans pappa kan göra för att underlätta.
När så små barn är med om en traumatisk upplevelse så kan de reagera genom att bli känslomässigt oroliga. De kan ha lättare för att gråta, bli arga, ängsliga eller lättskrämda. Utagerande känsloutbrott fortfarande en månad efter händelsen är ett av de vanligaste tecken på att barn kan lida av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Andra tecken är att barnet drar sig undan och utvecklar olika rädslor i vardagen, vågar inte sova själv, har svårt att sova, drömmer mardrömmar, kissar på sig eller blir mer osjälvständig än vad hen tidigare varit.
Barn som bevittnat sina föräldrar bli utsatta för våld kan uppvisa ihållande oro för att något ska hända föräldern och ha svårt att vara ifrån föräldern. Att dessa tecken kan märkas direkt efter en svår upplevelse är normalt men om de kvarstår efter en månad eller förstärks så kan det tyda på PTSD och man bör söka hjälp via barnhälsovården eller BUP.
Du skriver att din son är som vanligt vilket är ett gott tecken. Han är bra på att prata om känslor och tankar vilket är ytterligare ett gott tecken och en skyddsfaktor. Eftersom han inte utvecklat några svårigheter finns det inte ett behov av behandling. Det är först om ni börjar märka en förändring i linje med det jag beskrivit ovan som det kan vara läge att söka hjälp. Det viktiga är att ni pratar om händelsen på hans villkor. Du och pappan kan till exempel fråga honom om han har några funderingar kring det som hände.
Ni kan också prata om våld i allmänhet genom att högläsa ”Våldboken” en barnbok om våld av Pernilla Stalfelt. Det är viktigt att ni inte undviker temat samtidigt som ni inte ska överfokusera på det mer än nödvändigt. Boken kan vara ett bra utgångsläge för sonen att ställa frågor och er att berätta om att människor ibland blir så arga att de slåss fast det inte är tillåtet, att alla inte är lika bra på att lösa problem genom att prata och att vissa har svårt att kontrollera sin ilska och säger saker som de inte menar. Ni kan prata om självförsvar och att det oftast går att undvika att slåss (här kan ni till exempel göra en lista på påhittiga sätt att komma undan bråkstakar) men att det just i detta läge inte var möjligt. Läs gärna boken själv först så är du beredd på alla frågor som kan komma.
En viktig faktor som påverkar hur bra små barn klarar av att återhämta sig från traumatiska upplevelser är hur deras föräldrar mår och klarar av upplevelsen. Det är fullt förståeligt att du är orolig för din son. Samtidigt vill jag tipsa dig om att du själv kan söka hjälp hos BVC eller BUP för att få sortera i dina orostankar och på så sätt skapa ro i dig själv, vilket vi från forskning vet hjälper din son. Detsamma gäller i högsta grad sonens pappa. Det är viktigt att han söker hjälp, om han behöver det, så att han kan prata med sonen på ett barnanpassat sätt om det som hänt. Vi vet att allt som minskar föräldrarnas egen stress och psykiska oro bidrar till att barnet skyddas mot att utveckla PTSD.
Och kom ihåg: Den stora majoriteten barn utvecklar inte PTSD efter enstaka traumatiska upplevelser!
Lycka till!
