Vår 11-åriga dotter vill bli kallad Oliver

För sex månader sedan kom vår 11-åriga dotter hem och sa att hon ville klippa sig som en kille. Dottern som hade jättelångt hår klippte av håret till axlarna och blev nöjd med det. Vi sa att om hon fortfarande efter ett par månader ville klippa sig kort så skulle hon få göra det.

För oss är det helt okej att hon klipper sig kort. Men nu har hon sagt till sina vänner och lärare på skolan att hon vill bli kallad för Oliver, hon vill vara kille. Vad står detta för? Mår hon bra?

Tidigare älskade hon rosa, nu är det svart som gäller. Vi upplever att vår dotter är ganska omogen, men har redan fått menstruation. Vi är så oroliga och vet inte hur vi ska bete oss. Vi känner oss ambivalenta. Vi vill lyssna på henne och respektera henne, men måste ju samtidigt vara tydliga med att när man är 11 år kan man inte byta namn hur som helst. Är också oroliga för hur andra barn och vuxna på skolan hanterar detta. Flera kompisar har sagt att de inte vill kalla henne något annat, då det inte känns bra för dem. Hur ska vi stötta vår dotter på bästa sätt?



Psykolog Liv Svirsky svarar:

Frågor om könstillhörighet är svåra, stora och laddade. Både för den som har dem och personer i omgivningen. Jag tycker att det låter klokt att, som ni gör, försöka förstå mer om hur er dotter tänker och få med henne på att skynda lite långsamt. 

Vad det står för att er dotter har denna önskan är ju givetvis svårt att veta, inte minst för henne själv. Kanske är hon transsexuell och har burit dessa tankar med sig länge? Kanske är det något annat som får henne att fundera i de här banorna? En fråga som kanske kan vara en ingång till fortsatt diskussion är om det är något hon upplever som negativt med att vara flicka? Och på motsvarande sätt då, om det är något som skulle vara bättre med att vara pojke. Likaså om hennes ovilja att vara flicka på något sätt är kopplad till något som har med könsroller att göra? Eller till upplevelsen av att ha fått mens och vara på väg att utvecklas till kvinna? 

Kanske kan ni också prata om att identitetssökande i sig är både krångligt och jobbigt, men att det sökandet mår bra av få ta tid. I den meningen har hon ju tur som är så ung, det betyder att hon har gott om tid på sig att fundera på detta, vända och vrida på det och undersöka olika alternativ innan hon fattar större beslut. Att utforska sin identitet kan ju utöver könsidentitet även omfatta att undersöka vilka aktiviteter hon vill testa? Vilka kläder trivs hon i? Vilka mår hon bra av att umgås med? Allt detta är ju också uttryck för vem hon är och hur hon vill leva sitt liv. 

Om hon vill bli kallad för Oliver, kan hon tänka sig att bli det en tid utan att rent formellt ändra sitt namn och juridiska kön? Då får hon prova det och kan känna sig för ett tag. Om omgivningen inte går med på det eller tycker det känns ovant, vilket är både förståeligt och vanligt, får ni tala med dem och uppmana dem att vara lyhörda och möta er dotter i hennes önskningar. 

Om ni tror att er dotters tankar springer ur att hon är transsexuell tänker jag att ni alla kan ha nytta av att försöka förkovra er mer i det. Läs på och ta del av andras berättelser genom poddar, filmer eller intervjuer. Kolla till exempel med RFSL och UMO vad de erbjuder både i form av skriftligt material, möten och samtalsstöd. I nuläget, med tanke på er dotters ålder, tänker jag att det viktigaste ni kan göra är att stötta henne i hennes utforskande av sig själv.

Vänlig hälsning