11/18/2011

Jag tror jag håller på att bli galen

Jag är arg, besviken, ledsen, rädd, orolig ja allt man kan tänka sig och vet inte exakt vad det beror på eller om det beror på att jag håller på att förlora mig själv! Jag brukade vara den alla tyckte var gladast och nu kan jag inte längre ens minnas när jag var glad sist! Jag fick ryggproblem för 2 år sedan och opererades akut för ett halv år sedan. Klarar inte allt som jag brukade tidigare, dock började ja må så här långt tidigare än när ryggproblemen uppstod!

Jag har tre supersöta döttrar på 5, 8 & 11 år som jag har sån otrolig ångest över att de oftare får se sin mamma gråta än skratta! Jag kan inte åka någonstans utan min man eller mina barn utan att vara orolig eller helt enkelt panikslagen över att jag kanske dör, fast jag är den som tidigare gjort mest i familjen.

Jag kan ibland inte ens gå ut utan att känna att jag måste hem, jag kan gråta i timmar, jag glömmer massor, lägger saker fel och tappar bort saker ständigt vilket har blivit nåt som dom andra i familjen ständigt roar sig över för att försöka lätta upp stämningen, jag tappar ord och blir ofta fruktansvärt förbannad, frustrerad helt hysterisk över ingenting!

Det har hänt mycket i mitt liv och många gånger har livet varit svårt men jag har alltid sett mig själv som stark, lättsam, glad och som en optimist i alla lägen men nu har jag ingen kontroll alls längre. I bland önskar jag bara att jag dog om det inte vore för min familj för att bara slippa må så här mer! Vad är det för fel på mig?


Ingrid Gråberg svarar:

Det är tyvärr helt omöjligt att, utifrån ett brev, avgöra vad ditt förändrade fungerande beror på. Däremot är det uppenbart att du har ett stort lidande och att du har symtom som tyder på att något är fel. Frågan är bara vad. Du skriver att symtomen började långt innan du fick ont i ryggen, men det kan ju tänkas att ryggproblemen blev den berömda droppen som fick bägaren att rinna över. Jag uppfattar det som att du har haft det tufft mer än en gång i livet och alla har vi en gräns för vad vi klarar av.

Att du tappar bort både ord och saker, och allmänt ger en bild av dig själv som lite förvirrad och disträ får mig att undra om du känt dig stressad under en lång tid och eventuellt kan ha drabbats av någon form av utmattningsdepression. Samtidigt kan det finnas helt andra orsaker bakom dessa, och övriga, symtom.

Det är hög tid att du söker hjälp för att få klarhet i vad allt handlar om – och därmed kan få rätt behandling. För någon form av behandling känns angeläget att du får.

Min rekommendation är att du börjar med ett läkarbesök och att du ser till att du blir tagen på allvar. Det kan mycket väl vara så att det uteslutande rör sig om psykologiska mekanismer, men först måste man kunna utesluta alla tänkbara kroppsliga orsaker.

Nöj dig inte med att bli hänvisad till en psykolog eller kurator som ett första alternativ. Rena personlighetsförändringar som du beskriver kan ha en somatisk/kroppslig grund. Men om läkaren kan avskriva alla sådana misstankar så får hon/han gärna remittera dig vidare till en psykolog. Ring och boka en läkartid redan idag.

Slutligen undrar jag lite kring det här med att familjemedlemmarna skrattar. Är det så att ni skrattar tillsammans allihop, för att lätta upp stämningen eller skrattar de andra åt dig? Förstår de hur jobbigt du har det? Om inte, är det kanske dags att prata igenom saken med dem och förklara hur det ligger till.

Med vänlig hälsning,