Min son mår dåligt
Hej! Jag har lite frågor som rör min son som är 16 år. Han bor för närvarande heltid hos mig. Han har mått dåligt nu ett tag, sover dåligt, är hängig i skolan, orkar inte gå till skolan ibland, lättirriterad bl a. Han säger själv att han mår dåligt o jag försöker få honom ta det lugnt på kvällarna så han somnar tidigare, få bättre sömn och äta bättre så att han kanske mår lite bättre på dagarna.
Hans pappa och han har en konflikt som gör att han inte träffar sin pappa numera, han har träffat honom kanske 2 ggr i år. Däremot träffar han hans pappas exfru o sin halvsyster lite mer.
Sonen är känslig kille, har alltid varit och är stresskänslig när det gäller skolan. Ibland kommer det spontant saker vad som trycker honom men han har lite svårt för att säga vad det är. Kompisar har han o han säger att han trivs i skolan. Är mycket musik på den linjen han går på gymnasiet.
Vad ska jag göra, tvinga han o träffa pappan i alla fall? Jobbigt o se att han mår dåligt ibland, svårt o prata med honom.
Jenny Klefbom svarar:
Till att börja med vill jag säga att du gör helt rätt som riktar in din omsorg på praktiska saker. Det är just att äta och sova som är själva grunden för att kunna må bra, så kämpa på med att upprätthålla de funktionerna hos honom.
Sen undrar jag över hur din son har pratat om att han mår dåligt. Kopplar han själv ihop det med konflikten med pappa? Eller vet han inte varför han känner som han gör?
Vad jag tänker på är att det också finns ett normalt drag över alla hans beteenden. Man brukar sova lite oregelbundet och vara väldigt trött och lättirriterad när man är 16 år. Det är också helt normalt att vara skoltrött i den åldern, så att man kanske inte riktigt orkar med alla krav.
Med det sagt, menar jag inte att man slå sig till ro med hur han mår. Det faktum att han har bekräftat att han har problem är en helt fantastisk utgångspunkt. Dels är det inte alla tonårspojkar som har en så öppen relation till sin mamma att de berättar om sånt. Dels visar det på att han har självkännedom och vet med sig när något inte står rätt till.
Vad kan du då göra för honom? Först och främst tycker jag att du ska erbjuda dig att hjälpa honom till en samtalskontakt, om han själv vill det. Om han t ex har behov att prata om sina känslor för sin pappa, är det förmodligen mycket lättare för honom att göra det med någon med en neutral ställning. Du har ju själv en relation till hans pappa som gör att det kan vara svårt för honom att prata om sin konflikt med dig. Om han inte vill ha någon kontakt, så måste du respektera det. Då får du lita på att han trots allt har det ganska bra på flera viktiga områden i livet, som kompisar, skolan och musiken. Han är dessutom kompetent att hålla de relationer han värdesätter vid liv.
Se också till att du fortsätter att vara en bra och lyssnande samtalspartner vid de tillfällen som han vill prata. Ofta underskattar man som förälder sin egen roll, eftersom det är inbyggt i föräldrarollen att alltid vilja göra mer för sina barn. Precis som du skriver så gör det ont att se att allt inte är perfekt. Men att bara finnas där och lyssna kan många gånger vara alldeles tillräckligt.
Att tvinga honom att träffa sin pappa tror jag inte på. Han är för stor för det, och har rätt att själv välja vem han umgås med. Däremot är det ju inget som hindrar att du försöker påverka hans pappa till att vidta de mått och steg som krävs för att de ska kunna hitta tillbaka till varandra. Detta förutsatt att ni har en sådan relation att ni kan samarbeta kring vad som är bäst för er pojke.
Med vänlig hälsning
