12/5/2011

Jag vill kunna vara ledsen

Jag har en fråga som kanske låter märklig...ska försöka förklara...

Jag är 27 år gammal. Min pojkvän dog för fyra år sen. Första året grät jag och var förtvivlad nästan varje dag. Efter det har jag i princip varit oförmögen att vara ledsen.

Jag har träffat en ny kille, jag pluggar, jobbar och livet känns balanserat. Men jag saknar att vara riktigt ledsen. Jag hade stormiga tonår och var alltid väldigt emotionell innan min pojkvän gick bort. Jag tycker om att kunna gråta - det är som att kräkas när man mår illa. Allt känns ju mycket bättre efteråt. I tre år har det nu känts som att jag inte kan gråta trots att det ligger någon sorts sorg och gnager i bakhuvudet HELA TIDEN. Jag får den aldrig ur mig. Jag känner mig kall när jag inte kan gråta - det är som att jag inte KAN känna saker lika mycket som förr.

Vad ska jag göra?


Ingrid Gråberg svarar:

De flesta skulle nog ställa sig undrande till varför i hela världen du vill vara ledsen, men jag tror att jag förstår någorlunda vad du menar.

Först hade du några ”stormiga tonår” och sedan drabbades du av en smärtsam förlust som följdes av ett helt år av intensiv sorg och förtvivlan. Mycket starka känslor under långa perioder alltså. Och nu: ett balanserat liv. Eller?

Balans i tillvaron är vad många av oss ständigt eftersträvar och sällan lyckas uppnå. Förmodligen inte du heller. Du kanske har en lagom mix av aktiviteter och vila, en ordnad ekonomi och någon att dela vardagen med, men någonting saknas eller någonting är fel i ditt liv – åtminstone när det gäller ditt känsloliv.

Du skriver att du inte kan gråta, men du nämner inget om positiva känslor. Kan du känna äkta glädje till exempel eller färgas alla dina känslor av den sorg/nedstämdhet som verkar ligga som ett bakgrundsbrus i ditt huvud hela tiden? Den bild som jag får av dig är att du gått från att vara ”väldigt emotionell” till att bli känslomässigt avtrubbad. Jag vet inte om du verkligen inte kan känna och uttrycka sorg och glädje, eller om du inte tillåter dig själv eller inte vågar ge dig hän.

Jag undrar om du verkligen har kommit över förlusten av din förra pojkvän och om du har sörjt färdigt. Kanske har din sorg bara övergått i ett annat stadium och där har du fastnat.

Ibland tar ett sorgearbete längre tid än vanligt och längre än vad omgivningen har förståelse för. Då kan man känna en press att gå vidare, fast man inte är riktigt redo för det än. Den smärta som du upplevde när din pojkvän dog kan också ha bidragit till att du, medvetet eller omedvetet, inte vågar ge dig hän och bli förälskad eller riktigt glad för något på grund av att det finns en risk att förlora den man har kär och det som gör en glad.

Så vad ska du göra för att bli förmögen att gråta igen? Jag tror att du behöver prata igenom allt som hänt de senaste 4-5 åren på ett strukturerat sätt. Tillsammans med en psykolog eller psykoterapeut kan du få hjälp att få syn på vad som hänt, och händer, med dina känslor och tankar. Och tillsammans kan ni förhoppningsvis också komma fram till vad som krävs för att väcka alla känslor till liv igen.

Vänlig hälsning,