Varför är jag ledsen när jag borde vara glad?
Jag är lycklig mamma till en flicka som är drygt 1 1/2 år. Det är dock en sak som oroar mig mer och mer. Jag har en känsla av att någonting kommer att ske, att vi lever tillsammans på lånad tid. Jag tänker inte så här hela tiden. Ofta är det vid de tillfällen när jag är speciellt glad och stolt över min flicka som de här tankarna kommer och jag blir då så väldigt ledsen. Jag förstår inte varför jag känner så här. Har du någon aning om varifrån känslorna kommer och vad jag ska göra för att undvika dem? Jag hoppas verkligen det för jag vill inte vara så här ledsen.
Malin Alfvén svarar:
”Livet är ett sorgearbete. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.” Så har Kristina Lugn formulerat det. Sorg och glädje är tätt sammankopplade. Det är ofta så att när vi är som gladast tänker vi på att det här inte kommer att fortsätta. Extra mycket tänker vi så i början av föräldraskapet som ju för med sig många starka känslor. Så småningom vänjer vi oss i viss mån vid att livet är så här, att glädje och sorg hör ihop. Men perioder av stark glädje och stark oro kommer och går hela livet igenom. Vi människor är gjorda för att fundera på problem och försöka lösa dem. Min erfarenhet är att känsliga, fantasifulla människor gör det mer än andra. När man nyss har fått barn hinner och orkar man ofta inte använda sin kreativitet och då kan den istället ta formen av ökad oro. Om man ändå tar sig tid och gör något som man annars brukar bli stimulerad av att göra - spela, sjunga, måla, skriva, dansa - minskar ofta oron.
Hälsningar