Vår femåring vill fortfarande sova hos oss
Femåringen vill fortfarande sova hos oss. Vi hade en lång period tidigare när vi sov på madrass bredvid henne i hennes rum. Men hon ville aldrig somna själv. Efter några månader tröttnade vi. Nu är hon tillbaka hos oss. Jag tycker att det är mysigt. Men ibland kan jag bli orolig över att det skulle hämma hennes självständighet. Min dotter är mycket mammig i perioder, detta är en sådan, särskilt på natten. På dagarna kan hon vara tonårigt avståndstagande och tycka att jag är pinsam.
Jag tänker att det kommer att lösa sig av sig själv, hon kommer inte alltid att vilja sova med oss. Och jag njuter av närheten och tänker att det är kort tid som det gäller. Hennes pappa tycker att det är okej, men längtar mer tills dess att hon sover själv. Men många andra har åsikter om att vi skämmer bort henne, inte hjälper henne att bli självständig o s v. Vad tror du, har de några belägg för sina åsikter?
Jenny Klefbom svarar:
Hade din fråga enbart gällt om det var okej att din dotter ibland kom över och sov i er säng för att ni alla tycker att det är mysigt, hade jag inte sett något som helst problem med det. Att ge fysisk närhet, och välkomna sina barn och ge dem kärlek har ingenting att göra med att skämma bort. Men du tar upp flera omständigheter i ditt mail som jag tycker är värda att fundera över.
Först nämner du att ni tidigare sov på en madrass bredvid hennes säng i hennes rum. Det låter inte som något man gör för att man tycker att det är så mysigt? Snarare är det något som vi psykologer kan rekommendera i ett läge när problemen har gått över styr och man behöver ta till extraordinära åtgärder för att komma tillbaka till normala vanor igen. Du nämner också att ni gjorde detta för att er dotter aldrig ville somna. Återigen – syftet med närheten verkar inte ha varit lust och glädje, utan snarare ett försök att mota bort oro och ångest?
Utifrån detta tolkar jag det som att återgången till att sova tillsammans i er säng inte har så mycket att göra med mysighet i grund och botten, utan snarare är någon slags kompromiss som ni mer eller mindre har tvingats in i pga er dotters sömnproblem. Och det i sin tur leder mig in på tanken att samsovningen kanske egentligen inte är helt frivillig från någons sida, utan mer något ni alla accepterat som den bästa lösningen i ett svårt läge. Jag tolkar det också som att ni sover tillsammans varje natt, och att det alltså i dagsläget inte finns något befintligt alternativ i er dotters sinnevärld.
Om mina gissningar stämmer, så kan det också utgöra en förklaring till din dotters skiftande beteenden. En 5-åring behöver känna att hon klarar av saker och hon behöver ha fått hjälp med att etablera goda rutiner kring sådana grundläggande saker som sömn och mat. I er dotters fall så är det snarare så att hon – även om hon naturligtvis också på ett plan trivs med detta – har tvingats tillbaka till ett tidigare utvecklingsstadium pga sina sömnproblem. Det skapar sannolikt en konflikt hos henne, där hon måste visa sin ”vuxenhet” och självständighet på andra sätt. Kanske är det just dessa känslor av att vara ofrivilligt bunden som gör att hon måste ta ett för åldern ovanligt stort avstånd ifrån dig på dagarna. För det är inte vanligt att så små barn som 5-åringar tycker att föräldrarna är pinsamma. I den åldern ska föräldern vara den stora idolen, som man litar på och ser upp till. Som du förstår av mitt resonemang så ser jag större mönster i er relation, än bara det som gäller själva sömnen. Jag tror att det kan vara så att din dotter har svårt att hitta en balans mellan närhet och självständighet, och jag tror att drivkraften bakom de separationsproblem hon uppvisar är en oro som hon inte lyckas hantera på egen hand.
Ni föräldrar har försökt på olika sätt, men det grundläggande problemet tycks ni inte ha kommit åt, så jag tänker att även ni behöver hjälp med hur ni kan förhålla er till er dotter och hennes oro för att den på sikt ska minska. Kanske är det just de här förhållandena som era nära och kära har känt av, då de anklagar er för att inte hjälpa er dotter att bli självständig?
Visst är det så att småbarnsåren är en väldigt kort tid, men det betyder inte att vi föräldrar ska motverka att våra barn växer upp – då gör vi dem en otjänst. Och visst är det mysigt att sova med sina barn. Men detta får aldrig ske huvudsakligen för att föräldern tycker att det är mysigt.
Jag tror att ni skulle må bra av att hitta sätt att leva där er dotter klarar av att göra saker på ett mer självständigt sätt. När ni uppnått det, så kan ni säkert hitta tillbaka till en närhet som mer bygger på lust och glädje än nödtvång och sömnproblem.
Vänlig hälsning,
