12/10/2009

4,5 år, bryter samman av rädsla

Vår son blir upprörd av att tala om vad som skrämt honom. Ett exempel var när han blev rädd för en man, gömde sig under sängen och grät, helt okej men sen när jag senare försöker prata med honom om det får han panik.

Det händer varje gång som han har blivit riktigt rädd för något, det är som att han återupplever det väldigt starkt, "du får inte säga det" skriker han förtvivlat, blir blå om läpparna och nästan kräks bara man nämner något om det. Vi är måna om att sätta ord på känslor, tycker att det är helt okej att vara ledsen och arg och vi tröstar honom alltid. Men vi vet inte hur vi ska tackla det här, känns inte bra att han ska hålla saker inom sig men vi vill inte heller tvinga honom att tala om det.

Som vi gjort hittills har varit att vi sagt att vi talar om det en annan gång men det funkar sådär. Ska tillägga att han som liten hade affektanfall "light", inte många gånger och inte värre än att bli blå om läpparna. Han har väldigt lätt för sig med det mesta, gillar att tävla men avskyr att komma till korta, blir upprörd av det. Har Ni något råd att ge?


Ingrid Gråberg svarar:

Er son reagerar mycket starkt när ni vill prata om situationer då han blivit rädd. Det framgår dock inte tydligt vad det är som skrämmer er honom.

I ditt exempel blev han ordentligt rädd för en man, men var det en man som skojade med honom, en man som var obekant och såg lite annorlunda ut, en man som var berusad och högljudd eller en man som uppträdde mycket hotfullt och aggressivt?

Det jag undrar över är om er son blir överdrivet rädd för helt ofarliga saker eller om det är så att han har haft oturen att råka ut för flera traumatiska upplevelser. Och hur är det med andra känslor än rädsla? Har han generellt sett svårt att reglera känslor och kan få starka aggressionsutbrott till exempel?

Att ni tröstar er son när han är ledsen och lugnar honom när han är rädd är förstås bra, men frågan är hur lugna ni själva är. När ens barn upplever starka känslor, och verkar må dåligt av det, så är det lätt att man själv blir orolig och tenderar att bli lite överbeskyddande – och det märker barnen!

Det finns med andra ord alltid en risk att man förstärker barnets rädsla när man i all välmening försöker övertyga honom/henne om att ”allt är bra”, ”det är ingen fara”, ”inget kommer att hända”. . . Med risk för att vara övertydlig: fortsätt trösta och lugna, men var observanta på era egna känslor och vad ni förmedlar för budskap.

Eftersom er son upplever så starkt obehag att han blir blå om läpparna och nästan kräks, så tycker jag att ni ska vända er till BVC eller BUP där ni kan få råd anpassade efter just er situation.

Det är helt ofarligt att känna rädsla, men risken med rädslor är att de blir mer befästa ju längre tiden går och därför tycker jag att man ska försöka komma tillrätta med rädslor på ett tidigt stadium. Många gånger krävs det inte ens att psykologen (eller någon annan professionell) träffar barnet. Med hjälp av tydliga beskrivningar från föräldrarna kan man ofta få en tillräcklig bra bild av situationen för att kunna ge konkreta och handfasta råd.

Med vänlig hälsning