Offer för en romansbedragare

Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:

Det är jobbigt att se på när någon man står nära inte mår bra eller gör ologiska eller osunda handlingar mot sig själv. Jag tror många kan relatera till den vanmakt du beskriver. Man vill ju det bästa för dem man tycker om. 

Så som du formulerat brevet låter det lite som att ni hamnat i en kamp med er närstående. Det är en risk när man vill hjälpa någon. Ni försöker övertyga henne om att hon blivit utsatt av en bedragare. Hon försvarar sig. Jag kanske har fel, men jag läser in en något anklagande ton i ditt brev. Det är fullt begripligt utifrån din frustration. 

Jag funderar om det skulle vara mer framkomligt att visa mer medkänsla och värme för henne? Eftersom du skriver till oss så bryr du dig om henne. Det kan väcka dåligt samvete när man inte når fram och kan hjälpa. Då behöver man vara vaksam på när man vill döva det egna dåliga samvetet versus genuint hjälpa den andre. 

En bra utgångspunkt är ett öppet sinne och en genuin vilja att förstå, att verkligen göra sitt bästa för att sätta sig in i den andre personen och hens upplevelse. Innan man kommer med ett åtgärdspaket behöver man visa att man förstått situationen rätt. Genom din förståelse för din syster kommer det att öka hennes förmåga att förstå sig själv och sina beteenden. Om en person inte känner sig lyssnad på och förstådd går hen lätt i försvar. 

Vad tror du om att backa lite en tid och bara visa intresse för hur hon upplever sin relation? Använda öppna frågor i stil med: ”Hur har ni det nu?” eller ”Hur känns det för dig?” och så vidare. Öppna och utforskande frågor är en väg för att se om det överhuvudtaget finns någon öppning hos henne att se frågetecken i relationen. 

Efter en tid kan du gå vidare med att på ett ödmjukt och respektfullt sätt uttrycka din oro för att hon inte har det bra i relationen. Lägg ditt fokus på hur du upplever situationen, snarare än hur hon beter sig. Det viktiga är att du inte ”anklagar” henne för att bli lurad, utan snarare beskriver dina egna funderingar. Ett bra sätt att rama in det skulle kunna vara att säga något i stil med: 

”Jag tar upp det här med dig nu eftersom jag bryr mig om dig. Det hade varit enklare för mig att blunda för situationen. Jag värdesätter vår relation, det är därför jag väljer att vara obekväm. Du får tycka att jag är jobbig. Hade jag varit i din situation så hade jag velat att personer som bryr sig om mig hade agerat”. 

Därefter kan du beskriva dina betänkligheter över hennes relation till den här mannen. Här gäller det att använda ”jag-budskap” och undvika att skriva henne på näsan. Återigen formulera dig öppet i stil med: ”Det där låter lite oklart för mig, hur tänker du kring det?”. 

Den krassa verkligheten är att man inte kan förändra andra, hur mycket man än vill det. Personen behöver få egen insikt och vilja få till förändring innan någon sådan kan bli möjlig. Det man kan göra som närstående är att visa att man bryr sig och ”öppna dörren” till en förändring. Med det menar jag att man påtalar det man ser på ett respektfullt och smidigt sätt, men väntar in personens egen vilja till handling. Med andra ord, man öppnar dörren och visar en annan väg, men låter personen passera när den är redo för det. 

Kanske kan det vara hjälpsamt att reflektera kring vilken rättighet respektive vilket ansvar du har i den här situationen: På vilka sätt får man ha åsikter och synpunkter kring andras sätt att leva? Till vilken grad får man påverka andras livsval? Och i vilken utsträckning vill man att andra ska påverka en själv? Samtidigt, hur långt sträcker sig ansvaret att ta hand om sina medmänniskor? 

Som närstående kan du ju bidra med ett annat perspektiv och se saker som din syster inte själv är förmögen till. Det är kärleksfullt att påtala och ingripa när någon man bryr sig om far illa. 

Jag hoppas detta gav några nya infallsvinklar på hur du kan fortsätta dialogen med din närstående.

Vänliga hälsningar