12/15/2011

Resultat av en frånvarande pappa?

Om man hela sitt liv växt upp utan sin pappa överhuvudtaget och inte haft någon manlig förebild som tjej, kan det påverka en i vuxenålder på något sätt? Menar att man blir den man blir då ens uppväxt inte varit så bra?

Jag har haft ätstörning, depression och svårt med relationer och tillit till andra människor, också bråkade min moder mycket med hennes far framför mig som barn samt att min mor inte gett mig en bra bild av det andra könet.


Ingrid Gråberg svarar:

Allt vi är med om påverkar oss i mer eller mindre utsträckning, men vi föds också med olika egenskaper och förutsättningar så vi är alla en mix av arv och miljö.

Du har helt rätt i att man formas av sin uppväxt. Problemet är att man sällan med säkerhet kan säga exakt vilka beteenden och känslor som är orsakade av vad. Det går ju inte att köra livet i repris, så vi har ingen aning om ifall du skulle ha blivit deprimerad eller utvecklat en ätstörning även om du växt upp med en närvarande pappa. Kanske hade risken minskat. Definitivt hade risken minskat om du under din uppväxt varit omgiven endast av välfungerande, välvilliga vuxna som hade kunnat utgör goda förebilder. Men inte ens då hade det funnits någon garanti för att du skulle må alltigenom bra.

Ibland drabbas människor av depression och ångest, utan att det går att hitta någon rimlig yttre förklaring. Mer än en gång har jag träffat ungdomar som mått dåligt och som hävdat att de älskar sin familj, att de har bra vänner och att det går bra i skolan för dem. Dessa ungdomar har ofta dåligt samvete för att de mår dåligt, eftersom de tycker att de borde må bra. Tyvärr är inte livet så enkelt.

Tittar man på stora grupper av människor så kan man se samband mellan olika livssituationer/miljöfaktorer och hälsa till exempel. Bland annat finns det en ökad risk att drabbas av psykisk ohälsa och hamna i missbruk om man växt upp utan en närvarande pappa. Men att slå fast statistiska samband på gruppnivå är en sak, medan det är en helt annan sak att uttala sig om en specifik individ. I en del fall kan andra män, manliga släktingar, lärare eller fritidsledare, utgöra viktiga förebilder och kompensera för den frånvarande fadern. Och i en del fall klarar man sig alldeles utmärkt med en förälder.

I ditt fall verkar det dock rimligt att anta att din brist på tillit till andra människor har ett samband med att du helt saknat manliga förebilder och att din mamma öppet bråkat med sin far och även i övrigt förmedlat en negativ bild av män till dig. Jag tycker att det låter som att det generellt varit brist på goda exempel när det gäller relationer. Frågan är hur relationen mellan dig och din mamma sett ut och ser ut.

Jag vet inte om du fått någon behandling för din depression och ätstörning, men oavsett tidigare behandlingar så kanske du skulle behöva hjälp med att hitta tilliten. En psykoterapeutisk kontakt med fokus på relationer. Själv, tillsammans med mamma eller tillsammans med en partner. Nu eller i framtiden.

Vänlig hälsning,