Min son blev pappa, nu bryr han sig inte om mig

Psykolog Liv Svirsky svarar:

Hej!

Jag förstår att du är ledsen över situationen och att du saknar den fina relation du tycker att du haft med din son tidigare. Det första jag skulle vilja fråga dig är om du har talat med din son om det här? Har du berättat för honom hur du känner och vad du tänker? Hört med honom om du uppfattar saker rätt? Frågat om din oro är befogad eller om han har det bra i sitt liv? 

Om du inte har gjort det skulle jag vilja råda dig att börja där. Det kan kännas ovant att ha ett sådant samtal men om ni, som du skriver, alltid haft en fin och bra relation tänker jag att ett sådant här samtal kan bli bra mellan er. 

Kanske har ni redan haft det samtalet utan att det lett till det du önskat. Om så väcks andra tankar. Du skriver inte hur länge det här pågått eller när din son fick barn, men jag gissar att det är relativt nyligen. Jag tänker att din och din sons relation naturligt nu kommer att förändras då han blivit pappa och du blivit farmor till en ny familjemedlem. Du är säkerligen fortfarande viktig för din son, men troligtvis på ett lite annat sätt. Kanske vill han ha ditt stöd i sin föräldraroll? Kanske vill han bara att du ska finnas i bakgrunden som en trygghet när han orienterar sig i sin nya roll. 

Att bli förälder och därmed en del i en familj man själv skapat är en stor omställning och medför för de allra flesta att tidigare relationer förändras. Det gäller både relationer till vänner och familj, men minst lika viktig är relationen till sig själv då det är en stor omställning att bli förälder och ansvara för en annan människa. 

Du å din sida befinner dig också i en ny livsfas där ditt barn nu är förälder och där du blivit farmor. Omställningar i livet kan behöva få ta tid, så kanske behöver du utrusta dig med tålamod tills ni alla hittat era nya roller och nya relationsmönster? 

En annan tanke jag får är om det kan finnas något i ditt eget beteende som du kan prova att förändra för att se om det kan föra er närmare? Du skriver att din son inte längre hör av sig. Hör du av dig till honom? Tar du initiativ till att ni ska träffas? Om inte, skulle du kunna göra det? Kanske kan du som farmor erbjuda din hjälp och stöd på olika sätt? Visa att du finns där om de behöver? Och inte minst, vara delaktig i ditt barnbarns utveckling och liv. 

När du skriver att han inte bryr sig blir jag också lite fundersam. Är det så att han är direkt avvisande eller otrevlig mot dig eller är det snarare så att hans fokus nu är riktat åt ett annat håll, mot barnet och flickvännen? Det senare kan väcka blandade känslor. Glädje över det nya barnbarnet och vad din son får uppleva men också känslor av både separation och sorg över den närhet som kanske förändrats. Hur var det för dig själv när du blev förälder? Påverkade det din relation till din förälder? Och kanske även hur du relaterade till den föräldern? Om så, hjälper det dig att förstå din son bättre och se vägar till hur ni kan mötas igen fast på nya sätt utifrån de nya förutsättningar som nu gäller? 

Om den här fasen blir långvarig kanske du också behöver fundera på hur du på bästa sätt kan orientera dig i detta nya. Behöver du utforska andra delar av ditt liv? Naturligtvis kan inget ersätta relationen till ens barn, men som förälder ingår ju ofta att inse att ens barns liv går vidare i riktningar där man själv inte är en lika stor del som tidigare. För många innebär det en sorg. Men det innebär också att man behöver söka sig nya vägar som leder till förändring och där annat kan ge dig mening, innehåll och påfyllning i ditt liv. 

Avslutningsvis går jag tillbaka till min inledande fråga och det påföljande rådet. Om ni inte redan talat med varandra om det här tror jag att det kan vara klokt att göra det. Så att du slipper vara själv med dina tankar och funderingar och de missförstånd som de kan ge upphov till och så att ni kan få en ökad förståelse för varandra och tillsammans hitta vägar framåt i er nya relation.

Vänlig hälsning