Hur långt sträcker sig tystnadsplikten?
En vän till mig har drabbats av en psykos. Min vän är myndig, men ung (20 år). Problemet är att hon inte vill berätta för varken sin familj eller sina vänner om vilken diagnos hon har fått. Läkarna kan inte säga något heller. Som anhörig känner jag och hennes familj att vi skulle kunna hjälpa henne bättre om vi fick veta vad diagnosen och prognosen är. Vi vill också kunna förbereda oss (och då menar jag framför allt hennes familj) på hur framtiden kommer att se ut. Finns det något sätt för familjen att få veta vad läkarna anser om hennes prognos för framtiden?
Ingrid Gråberg svarar:
Sekretessen gör att läkaren inte får berätta något, utan patientens tillåtelse. Detta är i grunden något bra, men ibland är det förstås olyckligt att anhöriga ställs utanför behandlingen och går miste om viktig information.
Förhoppningsvis har din vän en eller flera behandlare som inser vitsen med att involvera anhöriga i behandlingen och medvetet försöker påverka hennes inställning med hjälp av goda argument.
Naturligtvis kan ni som finns runtomkring henne också försöka påverka genom att berätta vilken information ni vill ha och varför. Samtidigt måste ni vara lyhörda för hennes åsikter och respektera dem. Hon kanske har goda skäl till varför hon inte vill berätta eller så behöver hon bara tid att själv förstå och smälta det som hänt innan hon är redo för att dela med sig av sina upplevelser och kunskaper.
När det gäller prognosen så kan man förstås uttala sig om hur det ser ut på gruppnivå, det vill säga man kan säga något om hur statistiken ser ut, men på individnivå är det ofta vanskligt att sia om framtiden efter en psykos. Det kan lika gärna vara exempelvis en drogutlöst engångsföreteelse som starten på en livslång sjukdom. Med andra ord kanske det är för tidigt att spekulera om framtiden för just din vän. Däremot är det inget som hindrar att ni, vänner och anhöriga, söker information om psykoser rent allmänt och läser på.
Jag tycker dock inte att ni ska skena iväg och planera för framtiden i allt för stor utsträckning. Här och nu är trots allt viktigast. Och här och nu kan ni alla göra en insats genom att finnas till hands i vardagen. Många gånger räcker det långt att man bara fortsätter som man alltid har gjort, det vill säga att man inte börjar undvika den sjuka. Beroende på hur det aktuella fungerandet ser ut så kan behovet av hjälp och stöd från omgivningen se väldigt olika ut.
Kanhända skulle din vän må bra av att någon drar med henne ut på promenader eller att någon ser till att hon äter regelbundet. Kanhända fixar hon alla vardagsrutiner och har ett enormt behov av att vara ifred just nu.
Som anhörig kan man både brottas med sina egna känslor och oro för den sjuka, samtidigt som man har hundra frågor och undrar hur man ska bete sig. Det man kan göra är att kontakta psykiatrin eller en intresseförening och efterfråga anhörigstöd. Exempel på en intresseförening är Schizofreniförbundet, www.schizofreniforbundet.se.
Här kan du läsa mer om Psykos
Vänlig hälsning,
