1/31/2012

Tävlingsinriktad son

Jag har en son som är 10 år och hela hans tillvaro handlar om att "vinna" i allt.

Han och 2 kompisar tävlar mot varandra i idrott, matte, svenska och mycket mera. Han får en nedlåtande attityd som att " va enkelt det här va" osv. Ibland händer det att han och bästa kompisen slåss när de blir oense med varandra,

Min fråga är vad och hur ska vi som föräldrar bemöta detta, i övrigt är min son artig, snäll men med ett explosivt humör och en enorm vinnarskalle.


Ingrid Gråberg svarar:

Det här med tävlingsinstinkt kan, som så mycket annat, både vara en tillgång och något som stjälper. I lagom dos är det en positiv egenskap som fungerar som en drivkraft, något som får oss att vilja prestera bra och att utvecklas. Baksidan är att den, när det går till överdrift, kan gå ut över vänskap och samarbete. Den kan också leda till prestationsångest och göra så att man, istället för att sträva efter att göra så bra man kan, bara är fokuserad på att undvika misslyckanden. Då tenderar tävlingsinstinkten att närmast vara ett hinder för utveckling och välmående.

Du beskriver din son som ”en enorm vinnarskalle” och så har han ”ett explosivt humör”, vilket gör att jag misstänker att han är en dålig förlorare. Det kan vi väl alla vara lite till mans, men om man blir vansinnigt arg vid minsta motgång så blir det jobbigt både för en själv och för omgivningen. Därför är det bra att träna sig i att förlora och att kunna skratta åt sina egna tillkortakommanden.

I ditt brev framkommer också att din son, åtminstone indirekt, kan uttrycka sig på ett nedlåtande sätt gentemot andra. Man skulle kunna säga att han i dessa lägen framhäver sig själv på bekostnad av andra. Risken är att det gör honom mindre omtyckt i och med att han kan uppfattas som just nedlåtande och skrytsam.

Tävlingsinstinkten är en del av personligheten och något som varken är möjligt eller önskvärt att helt utplåna. Däremot kan ni sträva efter att försöka balansera upp det hela lite, så att tävlingsmomenten blir lite mer av lek än blodigt allvar.

Det är också bra om ni kan ta initiativ till aktiviteter som inte syftar till att jämföra sig med andra, utan där det handlar om kravlöst umgänge. Nu kanske er son är en mästare på att hitta sätt att omvandla lekar och andra aktiviteter till en tävlingssituation, men då är det bara att slå fast att ”vi tävlar inte nu” eller ”det handlar inte om att vinna eller vara bäst” och betona att ”det här gör vi för att det är roligt”. Till exempel om er pojke försöker göra svampplockningen till en tävling om vem som plockat flest svampar då kan ni lägga alla svampar i en korg, så att det blir tydligt att det är något ni gör tillsammans.

Ett annat sätt att flytta fokus från prestationer är att undvika att använda ord som duktig och bra, och hellre uppmärksamma personliga egenskaper som att vara en bra kompis, vara hjälpsam, rolig, snäll eller artig. De två sistnämnda egenskaperna är något som du nämner som kännetecknande för din son, vilket är en bra grund. Säkerligen har han inte alls som avsikt att få andra att känna sig mindervärdiga eller dåliga. Därför gäller det för er att göra honom uppmärksam på hur hans uttalanden kan uppfattas av andra. Tänk bara på hur ni tar upp saken, så att ni inte får sonen att känna sig mindervärdig eller dålig.

Resonera med honom på ett sätt som inte riskerar att upplevas som fördömande. Och sist, men inte minst, se till att vara goda rollmodeller. Var aktsamma på ert eget beteende och era egna uttalanden. Vi vuxna kanske inte tävlar om samma saker som barn gör, men jämför oss med varandra och strävar efter att prestera bra gör vi allt – i olika hög grad.

Vänlig hälsning,