Borde jag träffa en psykolog?
Jag är nitton år gammal och har länge mått dåligt, men känner nu att jag verkligen inte orkar mer. Allt började år 2006 då jag började gymnasiet, jag trivdes i skolan och i klassen men började må dåligt. Så dåligt att jag började skolka och året efter hoppade jag av skolan.
Jag trodde att genom att ta en paus skulle allt ordna sig. Visst, jag mådde bättre ett tag men det varade inte länge. Det har varit så ända sen dess. Jag känner mig oduglig. Jag kan inte ens göra skolarbeten då jag känner att jag är värdelös och dum i huvudet. Det som irriterar mig mest är dock att jag vet att jag kan, jag är inte dum men ändå kan jag inte hitta styrkan att göra något.
Jag har svårt att prata ut med folk men känner nu att jag måste göra det. Känns som att jag kommer explodera om jag inte får säga vad jag känner. Jag kan inte se någon framtid, jag har inte drömmar om vad jag vill bli längre - för jag vill inte bli mer än tjugo år. Jag vet inte om jag är självmordsbenägen, men jag ber ofta om att råka illa ut och dö. När jag åker buss önskar jag att bussen ska krascha, när jag ligger i sängen önskar jag att jag ska drabbas av någon sjukdom.
Jag festar oftast varje helg, och det har nu blivit allt oftare då jag inte kunnat kontrollerat drickandet och det blivit för mycket. Det jag menar är att jag är rädd för att det ska bli en.. dålig vana. Jag vet att det är väldigt ohälsosamt, men jag mår bra då.
Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag är rädd. Rädd för framtiden.
Jenny Klefbom svarar:
Du beskriver verkligen massiva problem. Du har mått så dåligt att du inte har klarat av att sköta dina studier i så länge som 3-4 år. Du har hamnat i så negativa tankemönster att du inte längre ser någon framtid för dig själv. Du undrar om du är självmordsbenägen, och talar i nästa andetag om att du titt som tätt önskar att du råkade så illa ut att du dog. Dessutom har du hamnat i ett okontrollerat drickande.
Jag tror att de flesta människor, även sådana som inte är psykologer, skulle säga till dig att det är helt uppenbart att du behöver hjälp. Tursamt nog så verkar även du själv på något plan ha ett starkt driv i den riktningen. Samtidigt som du har en intellektuell bild av dig själv som ”en som har svårt att prata med andra”, så skriker dina känslor på att få komma ut. Du beskriver det nästan som en naturkraft. Du har också andra positiva motkrafter inom dig. Du är fullt medveten om att du är en kapabel och smart person, som bara hindras av den tillfälliga svacka som du befunnit dig i under de senaste åren.
Jag tycker inte du ska vänta en dag med att söka hjälp. Du är ung, och världen står öppen för dig med alla sina möjligheter. Låt inte din energilöshet och alla dina negativa tankar och beteenden hindra dig från att ta del av allt som bjuds. Det finns ju bra hjälp att få för problemen.
Kontakta antingen vårdcentralen eller den öppna psykiatriska mottagningen som du hör till. På vissa håll finns speciella mottagningar för ”unga vuxna”. Om det finns på din mottagning kan de upplysa om. Var precis lika tydlig med hur dina känslor och tankar yttrar sig som du har varit i ditt brev hit, så att de förstår att du behöver en relativt snabb tid.
Med vänlig hälsning
