3/8/2012

Orkar snart inte vara mamma till min tonåring!

Har en en 17-årig tjej som jag snart inte orkar med längre. Har hämtat henne från Maria Ungdom två gånger efter fylla, haft polisen hemma då hon snattat, varit i skolan på mentorsamtal för mycket skolk, gått på samtal på soc då hon rymde hemifrån. Hon har två äldre syskon 22 o 25 år som aldrig visade dessa missnöjen.

Sista halvåret har hon mer eller mindre ratat mig och familjen, sen kommer hon hem och tror att allt ska vara som hon vill, att hon kan styra, tala om och bestämma, kräva pengar eller stjäla, eller tala om hur ledsen hon är för allt hon ställt till med, för att ett dygn senare vilja ha en dunjacka för 5500kr, en iphone4, ny laptop.

Jag nekar och då,vips, är hon borta igen. Har alltid stöttat, funnits där och varit med på alla samtal med soc osv. Älskar henne över all annat men orkar snart inte mer, mitt jobb blir lidande, så jag vet inte hur länge jag får behålla det. Vad göra?


Ingrid Gråberg svarar:

Det kan vara prövande att vara förälder till en tonåring av flera skäl. Humör som växlar, gränser som ska testas och spännande (och farliga) saker som lockar hör inte sällan till vardagen. Men även om din dotter är långt ifrån ensam om att ha druckit alkohol, skolkat och snattat så förstår jag av din beskrivning att det finns anledning för dig att både oroa dig och att känna dig frustrerad. Jag antar att du mer än en gång har frågat dig hur det kunde bli så här.

Det jag undrar över är om de normbrytande och styrande beteendena funnits med i bilden under en längre tid eller om din dotter närmast blivit personlighetsförändrad som tonåring. Om tendenserna funnits där redan i tidig ålder och problemen bara blivit tydligare och mer svårhanterliga de senaste åren, så skulle jag rekommendera en psykiatrisk utredning i syfte att få en ökad förståelse för hur hon fungerar och hur man bäst hjälper henne.

Rör det sig snarare om en plötslig förändring av beteenden och attityder bör man först titta närmare på alla yttre faktorer, såsom plötsliga förändringar när det gäller det sociala umgänget, skolsituationen och hemsituationen.

Även om det går att hitta någon utlösande faktor så återstår det många frågor. Handlar det om äkta känslor när 17-åringen säger sig vara ledsen över vad hon ställt till med? Eller är det en medveten strategi för att få dig mer välvilligt inställd till hennes krav, med andra ord; handlar det om manipulation? Är det prylarna i sig som är viktiga för henne eller är det pengar hon egentligen är ute efter? Och vad behöver hon i så fall pengarna till? Finns det anledning att misstänka att hon använder droger? Droger kostar pengar och droger kan påverka beteenden och känslolivet på ett mycket påtagligt sätt. Är det rimligt att misstänka att det finns droger med i bilden så kan man vända sig till en beroendemottagning. Där kan man både få råd och göra drogtester.

Nu kanske oddsen inte är jättehöga att din dotter gladeligen ska följa med dig, eller gå själv, till psykiatrin eller beroendemottagningen. Så vad kan du som förälder göra när det handlar om en 17-åring som inte låter sig styras hur som helst? Du kan alltid efterfråga hjälp och stöd i din föräldraroll hos socialtjänsten (och innan 18-årsdagen även hos Barn- och ungdomspsykiatrin) och framför allt kan du vänligt, men bestämt, sätta gränser för din dotter. Det verkar det som att du gör, åtminstone nekar du henne dyra saker när hon ställer sådana krav.

Självklart är det bra att du ställer upp för ditt barn när hon behöver hjälp och stöd. Som förälder har du ju också ett ansvar att axla, men finns det inte en förälder till som kan avlasta dig, eller finns det någon släkting eller nära vän som kan vara ett stöd om du inte orkar? Och glöm inte att man kan ställa ganska långtgående krav på en 17-åring. När man nästan är myndig bör man kunna ta ansvar för sitt eget liv och beteende i relativt stor utsträckning – om man inte har någon form av funktionsnedsättning.

Känner du att du verkligen inte orkar med den nuvarande situationen så mycket som en dag till, då får du be någon att tillfälligt ta över ditt föräldraansvar. Förslagsvis socialtjänsten om det inte finns någon annan anhörig som kan kliva in. Det bästa vore förstås om du fick adekvat hjälp och stöd så att du inte behöver ge upp. Tyvärr är det sällan som någon serverar sådan hjälp på ett silverfat. Mer vanligt är att man själv får leta upp hjälpen och kräva att få ta del av den. Så ring och rådgör med socialtjänsten redan idag, medan du orkar.

Vänlig hälsning,