Jag känner äckel av sex
Jag har sett något svar som delvis stämmer in på hur jag känner mig, det här med dålig självkänsla och en ganska tillvriden syn på mig själv. Men förutom det så har jag starka känslor gentemot sex och jag kan inte förstå mig själv!
Jag har en bra uppväxt med trygga förhållanden och har aldrig varit utsatt för några "hemskheter". Jag är 30 år men har aldrig haft ett förhållande eller haft sex. Jag saknar någon att känna samhörighet till, men själva sexet vill jag helst slippa. Faktum är att jag mestadels känner äckel inför det.
Jag har försökt ge mig in på det ett par gånger, men jag känner inget begär och har velat försöka fullfölja det med tanke på killen. Men det har inte gått. Jag känner mig annorlunda och helt avskärmad från en stor del av andra människors självklara vardag.
Det går så långt att jag känner förakt gentemot alla, killar som tjejer, som har ett uttalat sex-begär. Jag blir först generad eftersom jag inte har någon erfarenhet av det, och inte vill avslöja min oskuld -det är en stor skam. Sen blir jag äcklad och känner avsmak, sedan kommer känslan av förakt.
Jag tycker inte ens om en kyss, jag har aldrig känt nåt speciellt och därför saknar jag det inte heller. Men jag vill inte vara ensam!
Det här finns ständigt i mina tankar och med jämna mellanrum känns det nattsvart, jag blir ledsen och självförakten växer. Och så tycker jag synd om mig själv, men sen kommer förakten igen. Jag borde inte må dåligt för jag har det så bra för övrigt! Känns hopplöst..
Staffan Carazo svarar:
Du skriver att du känner självförakt. Och att du bakom ditt självförakt har en dålig självkänsla med ensamhet och periodvis nattsvart ledsnad. Du tar också upp dina negativa känslor för sex.
Jag skulle formulera det som en fråga om närhet och intimitet. Samt rädsla för att vara annorlunda. Att vara känslomässigt avskärmad. Och en dålig självkänsla.
Du skriver att du haft en bra uppväxt med trygga förhållanden utan ”hemskheter”. Det får mig att undra. Jag har träffat klienter som med några korta ord förklarat att de haft en bra uppväxt. Men vid närmare granskning brukar en mer begriplig historia ta form. Om du haft en trygg och bra uppväxt bör du också format en trygg och bra självkänsla. Jag har inget svar på denna motsägelse men jag tycker det förtjänar en fortsatt utredning..
Du skriver vidare att du har en ”ganska tillvriden syn” på dig själv och att du inte kan förstå dig själv. Och du känner skam. Det låter som det finns ett antal trådar att nysta vidare i..
Det är min uppfattning att livet är alltför värdefullt att inte söka hjälp när man lider av sådana begränsningar som det här utgör för dig. Det är bra att du tar det på allvar och skickat din fråga hit. Jag kan dock bara ge dig några reflektioner på ditt problem, inte bota det. Jag vill heller inte utesluta att du lider av något neurologiskt eller medicinskt problem. Jag kan som sagt under dessa omständigheter bara ge några öppna reflektioner, inga slutsatser.
Om det handlar om en psykologisk komplikation bör du räkna med att det krävs en kontinuerlig relation med en professionell person/psykolog (som du kan känna förtroende för) under viss tid samt önskan att lära känna sig själv på ett ärligt och djupare plan än du hittills lyckats med för att förändra din ”tillvridna” syn på dig själv. Jag tycker att det låter mödan värt för en bättre livskvalitet..
Med vänliga hälsningar,
