2/3/2012

Min pappa är deprimerad

Hej! Jag är 18 år och äldsta syskonet i familjen. Min pappa har i nästan ett år varit deprimerad. Han vill inte säga vad det är som tynger honom. Han säger att han pratar med sin "kompis" om det, (kompisen har ett namn, men han säger "kompisen"). Han kan inte förklara varför han kan prata med sin kompis om sitt problem men inte med oss om det.

Han säger också att han "ska" berätta, men när får vi inte veta. Det är nästan som om han väntar på något. Och utöver det, så är han väldigt lättirriterad och blir sur över småsaker. Sen blir han ibland också väldigt känslosam, ledsen över saker han inte hinner med, saker han vill göra osv. Sen kommer han också med "hot" ibland om att han tänker flytta, vilket han sen säger att han inte menade och han kan inte förstå att det känns som ett hot för oss.

En av mina egna teorier är att han går igenom någon slags livskris. Vi andra i familjen tycker det är jättejobbigt, för det går ut över oss. Vi är väldigt trötta på att han håller på som han gör, men han vill inte ha någon hjälp.

Jag har föreslagit att han ska gå till någon psykolog och prata om sina problem, men han vägrar och blir arg för att man föreslagit något sånt. Jag och de andra i familjen, har slut på idéer och vet inte vad vi ska ta oss till. Snälla, hjälp oss! Det kan inte fortsätta såhär.


Staffan Carazo svarar:

Du beskriver en svår situation.. Det är generellt mycket svårt och/eller omöjligt att hjälpa någon som inte själv önskar det. Eftersom ni lever som en familj får det som naturlig konsekvens att ni i familjen påverkar varandra. Om er pappa är deprimerad, lättirriterad och sur etc så påverkar det förstås hela familjen.

Det ni kan göra är att ta ansvar för era egna känslor och sätta gränser för hur mycket ni tillåter er pappas problem att ”spilla över” på resten av familjens miljö.

Kanske ni själva kan boka tid på en familjerådgivning? Er far behöver faktiskt inte följa med. De problem och påfrestningar som er fars problem utgör för er, behöver ni förmodligen processa på ett konstruktivt sätt..

Det är inte enkelt att hantera sådana här problem på ett konstruktivt sätt. Många familjer tvingas gå igenom svåra perioder på grund av diverse olyckliga omständigheter. Det krävs i sådana situationer att man lyckas processa saker på ett bra sätt så att man inte utsätter varandra för missriktade försök att hjälpa som får negativa konsekvenser, eller tvärtom undviker problem av rädsla för att göra saker värre.

Er far måste kanske bli tvungen stå ut med att ni söker hjälp för den belastning som hans depression utgör för er i familjen. Ni behöver kanske ventilera den input som hans depression utgör i familjen och det kan ni göra på en familjerådgivning.

Ni behöver förstås vara öppna och ärliga om det med er far. Och kanske följer han med om han vill vara delaktig, eller vill veta vad ni andra kommer att prata om. Det är förstås bäst om han följer med. Ni skall inte utesluta honom, men inte heller låta er förvandlas från familj till ”kyrkogård” eller ”sopstation” för att någon ”dumpar” sin sorg eller andra frustrationer i familjens miljö.

Alla har rätt att ta ansvar för sin miljö. Såväl ni andra som er far. Ni kan alltså söka hjälp på familjerådgivningen för er egen skull. Ni är en familj även om er far skulle välja att inte följa med.

Med vänliga hälsningar,