3/13/2012

Blir anklagad av barnen för att inte ha varit tillräckligt närvarande

Jag är drygt 65 år och har två vuxna barn, en son som snart är 40 år och har tre egna barn och en dotter som är 32 år som har ett barn.

Min man och jag har bott utomlands de senaste sexton åren i olika länder, vilket har gjort det svårt att upprätthålla den nära kontakten. De har hälsat på några gånger men det har varit svårt sedan de fick barn. Vi har tidigare bott utomlands med dem när de var små.

Nu har jag slutat jobba och blivit pensionär och ser fram mot mera tid med dem. Samtidigt har min man och jag bestämt att bo en del i Spanien under höst och vår. Min dotter som nu har fått sitt första barn anklagar oss för att inte ha varit närvarande tillräckligt och jämför också oss med alla andra far- och morföräldrar som alltid ställer upp och finns tillhands, inkl min sons frus släkt som verkligen gör det.

Jag får också höra att jag prioriterat allt annat och försummat dem. Och hon anser sig inte ha någon kontakt alls med sin pappa, vilket jag kan förstå eftersom han inte anstränger sig att kontakta dem. Det tycker jag också är svårt för mig som känner att jag alltid är den som ringer och kontaktar dem. De ringer inte heller till mig.

Det känns nu som min dotter vill hämnas på mig och sårar mig väldigt mycket med sina uttalanden. Jag åkte senast hem från Spanien för att vara med på min dotterdotters födelsedag och fick då höra allt igen.

Jag mår väldigt dåligt av det här och undrar vad jag ska göra för att få henne att förstå att mina barn ar det viktigaste jag har.


Ingrid Gråberg svarar:

Jag betvivlar inte att dina barn är viktiga för dig, men det är uppenbart inget som du har lyckats förmedla till dem – åtminstone inte till din dotter. Frågan är om barnen alltid har varit det viktigaste i ditt liv, det vill säga det som du alltid har prioriterat framför karriär och eget välbefinnande till exempel. Med det inte sagt att man som förälder måste sätta barnens bästa främst i alla lägen. Det är ju heller inte alltid som man i nuet kan avgöra vad som är bäst för barnen på lång sikt.

Att som förälder eller mor-/farförälder helt sätta sina egna intressen och behov åt sidan är heller inget att sträva efter. Tvärtom, så blir man ingen vidare bra förebild för sina barn om man närmast utplånar sin egen personlighet. Och så värst rolig förälder blir man inte om man tvingas att försaka allt man tycker är roligt, men om man inte är beredd att offra någonting för barnens skull så är man direkt olämplig som förälder.

Huruvida din dotter har rätt i att du prioriterat allt annat och försummat dina barn har jag ingen aning om. Det är dock en känsla som hon gett uttryck för och som du måste ta på allvar.

Kanske är hon omgiven av vänner som alla har självuppoffrande föräldrar som ställer upp i vått och torrt, vilket får dig och din man att framstå som mer frånvarande än vad ni är. Eller var det så att hon allt för tidigt fick stå på egna ben (jag uppfattar det som att ni levt åtskilda från era barn i 16 år, det vill säga från det att dottern var 16 år) och att känslan av övergivenhet aktualiserats i samband med att hon själv blivit förälder?

Hur det än har sett ut tidigare så är du nu i ett läge där du önskar ta mer del i barnens och barnbarnens liv, och istället för att tas emot med öppna armar så möts du av anklagelser. Det känns naturligtvis hårt, men om du verkligen menar allvar med att barnen är det viktigaste du har så måste du stå ut med anklagelserna och bemöta dem på ett klokt sätt. Med andra ord bör du undvika att gå in i försvarsställning och argumentera emot.

Ta inte ifrån din dotter rätten till sina upplevelser och känslor, utan acceptera dem och berätta sedan om dina upplevelser och känslor. Visst kan det kännas orättvist om det är så att en del av kritiken mot dig egentligen borde riktas mot din man och då får du uttrycka det, men utan att ifrågasätta kritiken/ilskan/besvikelsen…

Min rekommendation är att ni tar hjälp av en familjeterapeut för att optimera chanserna att nå fram till varandra. Risken är annars stor att ni fastnar i anklagelser mot varandra. Om ni lyckas förstå, och acceptera, varandra så har ni båda något att vinna på att utveckla er relation. Men räkna med att det tar tid att utveckla en relation och att så kallad kvalitetstid inte kan ersätta kvantitet. Det faktum att du valt att bo utomlands gör ju onekligen umgänget mer komplicerat. Hur ofta har du möjlighet att träffa dina barn och barnbarn i praktiken?

Vänlig hälsning,